Lördag - Puh!
Sedan månadsskiftet har jag inte fått mer jobb på stället där jag varit timanställd och det verkar inte som om det kommer in mer jobb framöver heller. Det känns, som vanligt när jag blir arbetslös, FÖR JÄVLIGT. Ångesten kryper sig långsamt på mig och när den väl obemärkt fattat sitt grepp så är det väldigt svårt att slita sig loss.
Man märker att man får mindre och mindre gjort. Allt känns jobbigt att ta tag i. Jag blir ofta sittande framför datorn hela dagen. När man egentligen har all tid i världen att ta hunden på milslånga promenader i skogen blir det snarare en halvtimmes promenad i närheten av huset. När man skulle kunna göra en rejäl storstädning med dammsugning, svabbning och avtorkning av varenda list, blir det istället att man plockar upp dammelefanterna och kastar dom i slasken. När man skulle kunna sitta och fila på fantastiska jobbansökningar och ringa potentiala arbetsgivare för att smöra så blir det mest att man kollar lite slött på arbetsförmedlingens hemsida (som är ångestframkallande i sig!).
Jag blir asocial av att vara arbetslös. Vi bor på landet, alltså verkligen på landet, och här kryllar inte av människor utanför husknuten direkt. Vill jag träffa folk får jag sätta mig i bilen och köra till närmaste håla. (Men bensin kostar dessvärre pengar och det har man inte så gott om som arbetslös i dagens borgeliga Sverige.) Ju mer jag är ensam hemma desto mindre social blir jag och desto mindre känner jag för att träffa människor. Till slut har man nästan glömt hur man gör när man är social. Det är inte bra när man ska gå på anställningsintervju.
Och så är det det där med självförtroendet. Det försvinner. Dels eftersom man inte är någon i förhållande till en uppgift - man får inte visa vad man kan. Dels eftersom att man inte är någon i ett socialt sammanhang.
När helgen kommer kan man andas ut en aning. Då kan man känna sig nästan normal för då är ju resten av världen också lediga. Då behöver man inte känna sig ensam och konstig och utanför och värdelös. Tyvärr hinner helgen oftast ta slut innan man hunnit fått tillbaka så mycket av självförtroendet att man kan fortsätta att ta tag i sitt liv på måndag morgon. Det blir en ond cirkel som man måste sätta stopp för annars går man under.
JAG HATAR ATT VARA ARBETSLÖS
Nästa inlägg ska handla om mina strategier för att bryta de onda cirklarna som beskrivs ovan. Det ska jag skriva på söndag kväll eller måndag morgon för då är självförtroendekurvan troligen "på topp"!
Arbetlöshetsperioderna är inte kul. Speciellt då börjar börjar fundera för mycket. Försök ta en tankepaus om det går. Reagerar på precis samma sätt som dig. Blir en massa måsten om saker som inte ens e svåra o göra. Och tungt. Speciellt då allt brukar komma på en gång, jobbproblem, människkorelationer, ekonomisvårigheter, barnlöshet. Varför kan det in va en sak i taget?
Även om jag aldrig varit arbetslös kan jag förstå dina känslor. Jag tror att de kan finnas även om man har ett jobb om det är så att man inte känner att man behövs någonstans, att ingen är beroende av en, att man inte gör en "insats" som räknas.
Självfötroendet som krymper, saker som vanligtvis varit lätta som blir oerhört tunga.
Skickar dig kramar och styrka. Väntar på ditt inlägg om strategier för att bryta de onda cirklarna! Du brukar ju vara ett under av strävan att tänka positivt och kämpa vidare!
Uff! Jobbigt du har det. :( Du gör rätt i att planera din dag och gå upp som vanligt varje vardag. Jag har själv varit arbetslös under lång tid och det är såååå lätt att ändra på dygnsrytmen och plötsligt hinner man inte med någonting fast man är arbetslös. Självförtroendet åker verkligen i botten. Lider med dig. Hoppas det känns bättre snart! Kram, Kaica
