MINprovrorsbefruktning

Kan man få besvär av foglossning redan i vecka 13 + 0? Eller snarare tidigare? Jag har haft huggande smärtor i korsryggen på vänster sida från och till i flera veckor nu (känner det mest när vi tar kvällens promenad med hunden då dte hugger till för varje steg jag tar med vänsterbenet samt när jag ska böja mig ner för att tex sätta ner en tallrik i diskmasinen) och igår, efter att jag stått i en stel ställning på en stege större delen av dagen och målat fönsterfoder så blev det så ont att jag knappt kunde röra mig emellanåt. Sitter jag sedan en stund med vänsterbenet pressat upp mot kroppen och gärna med något i svanken så försvinner smärtan nästan helt. ..för att komma tillbaks igen nästa minut.

Låter kanske mer som en nerv i kläm..? Någon som vet hur foglossning kan kännas?

p.s. Varje gång jag börjar må illa så fryser jag... Beror det på att blodet samlas till magen?

..att jag var på UL. Det visade sig att min groda hade växt extremt mycket för mycket och nästan var en färdig bebis redan! En alien alltså!! Läskigt..

H*n har ju växt lite för fort redan från befruktatägg-stadiet (var 10-celligt när det skulle vara 8-celligt) och på båda VUL var h*n en dag för stort. Det är väl det som spökar i min hjärna...

Nu har jag hittat ytterligare en anledning till oro.. Många av mina FL-vänner från RMC i Malmö har lagt upp bilder på sina runda fina magar när de var i ungefär samma tid som jag. Men jag har inte ens en tillstymmelse till rund gravidmage. Min är bara lös och fläskig efter de extra kilona jag lagt på mig de senaste veckorna då jag måste äta ständigt för att undgå att spy. Jag kan inte knäppa mina jeans..

Här är en bild på min mage som jag tog i spegeln på mig själv (det går att klicka på bilden om man av någon anledning vill ha en större bild..):



(Det enda som blivit runt och fint på mig är brösten som i vanliga fall mest liknar taxöron.)

Finns det någon som kan lugna mig nu och kanske tala om att min mage är av normal storlek för att vara i vecka 12 + 5?

Snälla.

(Tilläggas bör att jag fortfarande spyr och att jag fick höra hjärtljuden när jag var hos barnmorskan för akupunktur i fredags..)

Saker som får mig att börjar gråta hejdlöst nuförtiden:

• När de på radion ber om donationer för att hjälpa de krisdrabbade i Burma och jag inser att jag inte har råd att donera några pengar.
• När Team Cans sjunger Carmina Burana på tv.
• När jag läser om Mooois mammabox.
• När jag får syn på min hund som ligger och myser med minstingkatten som är lite mobbad av de andra katterna.
• När någon vinner pengar på tv och blir så där riktigt glad!
• När en pappa till en, i Kinas jordbävning, försvunnen flicka gråter på nyheterna.
• När någon som öppet blottar sig drabbas av folk som gottar sig i hennes olycka och inte vågar stå för det. Som Åsa.
• När folk från hela världen vill hjälpa de drabbade i Burma men Burmas militärregim inte ta emot hjälpen....!

Och mycket mycket mer.......

Är jag gravid eller är jag gravid..?

Jag har sedan några veckor tillbaka vaknat strax efter kl 05.00 varje morgon. Prick. Utan att någon klocka är satt. Jag bara vaknar. Jag ligger sen vaken i en dryg timme, äter ett par bananer för att inte må illa och läser en stund innan jag somnar om för att vakna igen till klockan ca en halvtimme senare. Detta har jag vant mig vid och det påverkar inte min dag negativt.

Inatt beslutade sig min hjärna för att det var en bra idé att vakna kl 3! Jag åt mina bananer, låg och läste i ett par, tre timmar och lyckades sedan somna om en halvtimme eller så innan klockan ringde.......

Var ska detta sluta..? Tycker inte min hjärna att jag behöver sömn längre...?
..............................................................

Enligt VULet nedan går jag förresten in i vecka 12 idag. Enligt ÄP-dag gör jag det imorgon. Jag vet inte hur jag ska räkna längre...

Allt det här strulet med värmepumpen har fått mitt lugn som jag haft sedan jag fick reda på att jag var gravid att försvinna. Igår försvann allt vatten efter att värmepumpreparatören varit här för andra gången utan att kunna laga den. Han försvann med svansen mellan benen efter att ha muttrat "nej, det här begriper jag mig inte på" ett antal gånger. Det känns ju betryggande!! Han ska visserligen komma tillbaks idag.. Jag hade hoppats på att de skulle skicka någon annan, men det verkar inte som det.

Idag kommer även en reparatör som ska titta på vår vattenfilter. Eftersom vi som sagt har eget vatten som är mkt järn- och kalkhaltigt så måstye vi rena vattnet innan vi kan använda det i hushållet. Det var i hydroforen (tryckbehållaren) till denna vattenrenare som trycket helt plötsligt sjönk till nästan noll igår efter att värmepumpkillen varit här.. Efter 3-4 timmar kom trycket och vattnet visserligen plötsigt tillbaka och på kvällen hade vi plötsligt varmt vatten (!) men det är något som är väldigt, väldigt fel med hela systemet.

Allt är kaos och jag har ont i magen. Långt nere till höger i magen, ungefär där äggstocken sitter (på samma ställe som jag hade ont när jag var överstimulerad). Jag försöker att slappna av och andas lugnt men det är ju omöjligt i denna situationen. Det första jag gjorde när vattnet kom tillbaka igår var att springa runt som en tetting och fylla vattenkannan för att vattna mina blommor.....!!

Den enda trösten i det hela är att hemförsäkringen verkar täcka kostnaderna minus 1500 i självrisk. Det jag är rädd för är att killen på vattenfilter-företaget som jag pratade med i telefon verkade tro att hela vårt system var felkopplat. Det kommer ingen försäkring att täcka. Frågan är om vi kan ställa husets förra ägare till svars för det...? Det var han som kopplade ihop systemet. Kan inte det räknas som ett "dolt fel"? Hur länge efter ett husinköp kan man hävda dolda fel? Någon som vet? Jag ringde förra husägaren i helgen för att be att få svar på några frågor om pumpen i marken (jag trodde att hela felet låg där eftersom vi inte hade något bra vattentryck), men han har inte ens ringt tillbaka.... Man kan ju undra varför...............

Illamåendet håller mig dessutom fortfarande i ett fast grepp. Jag är så JÄVLA trött på att spy! (ursäkta vredesutbrottet...)

Vi har fortfarande inte fått ordning på värmepumpen. Reparatören var här igår och bytte givaren, luftade systemet och tömde ytterligare ett filter som vi inte visste fanns (!!). Inget hjälpte. Han ska därför komma tillbaka i slutet av veckan och fräta rent rören från järn-, kalk- och manganbeläggningar med något sannolikt miljöfarligt medel. Hjälper inte det heller så är det pumpen i marken som är paj. Då blir det riktigt dyrt. Jag hoppas vid Gudarna att försäkringen täcker detta........

För att muntra upp stämningen känner jag att jag måste infoga en skojig bild, det var länge sen! Det blir en favorit i repris; felstavningar kan vara SÅ roliga ibland! Bilden visar en av de som röstade på den nuvarande amerikanska presidenten........



Idag ska jag åka till en plantskola tillsammans med min kära mamma. Jag ska INTE handla något! Skäll på mig om jag kommer hem med något!

Mår för övrigt mer illa igen efter en period av nästan inget spyande. Det blir man också trött av.. Vecka 10 + 5 idag.

Ända sedan vi flyttade till vårt vackra hus för 4 1/2 år sedan har saker och ting strulat och gått sönder. Som om någon/något ville berätta för oss att det inte var meningen att vi skulle bo här. Framför allt är det värmepumpen som har strulat. Vintern 2005 var vi utan värme och varmvatten i några veckor då vår gamla vp gått sönder och vi väntade på en ny. Det var kallt och otrevligt.

Efter att den nya vp installerats fortsatte det att strula. Anledningen var (vilket det tog åtskilliga timmars huvudbry och dyra reparatörskostnader att komma på!) att vi har egen brunn. I vattnet från den egna brunnen kommer det med upp små partiklar och skit som fastnar i två olika filter i värmepannan. När filtrena är igensatta stänger pannan ner. Detta märker man några timmar senare genom att man känner att varmvattnet börjar bli ljummet. Då får man gå ut och tömma filtrena och starta om pannan. Ganska lätt fixat efter att vi tagit reda på hur man skulle göra.

Igår - dagen efter att jag lämnat in kontraktet till mäklaren om att försäljning av huset kan påbörjas - hände detta igen. Eller åtminstone del ett av det. Jag skulle bada och märkte att vattnet var ljummet och trycket dåligt. Jag gick ut och stängde av pannan och tänkte att jag väntar tills sambon kommer hem eftersom det är ganska meckigt att fixa tömmning av filtrena själv. Sambon kom hem och vi rensade filtrena både en, två, tre och fyra gånger men pannan fortsatte att larma.........

Företaget som installerade pannan, som är de man ska ringa om man har problem, har under sommarhalvåret ingen jourtelefon man kan ringa på. Vi måste alltså vänta tills måndag innan vi kan ringa dem........

Hur mycket ska detta nu kosta oss.....? Jag som redan har vaknat av mardrömmar flera nätter eftersom vi har beställt en resa till NYC som vi egentligen inte har råd med! Alla våra sparpengar kommer att gå åt och det hela kändes som en jättebra idé vid tillfället då jag beställde resan...

Dessutom undrar jag hur mycket merarbete det kommer att innebära. Nu är det 1 1/2 vecka kvar till första visningen av huset och vi har fortfarande en lång lista med saker att fixa så att allt ser snyggt och prydligt ut.

Jag blir så trött......

Jag tänkte hänga på trenden om att skriva om missunnsamhet som Åsa och Mariachi har skapat. Trots att jag nu själv tillhör den skaran som lyckats bli med barn.

Jag har en god vän som började försöka bli med barn tillsammans med sin sambo i höstas. De blev med barn på "första försöket" men vännen tyckte att det kändes jobbigt att berätta för mig så jag fick veta det på omvägar. Detta gjorde mig både förvånad och sur. Jag förstod inte alls varför hon kände att hon inte kunde berätta för mig! Vad tog hon mig för?! En missunnsam jävel som inte kunde bli glad för deras skull bara för att jag själv hade problem?! Så oförskämt!

Sen fick jag iaf ett telefonsamtal från vännen i början av året. Då hade hon fått missfall; en misstänkt druvbörd. Eftersom hon vet att jag fick en druvbörd för några år sedan var jag ju det givna valet att ringa och prata ut med. Jag ställde naturligtvis gärna upp som lyssnare och tröstare, det är ju det man gör för sina vänner. Hon var helt knäckt och kände sig misslyckad och allt det där som vi ofrivilligt barnlösa känner igen så väl.

Sen gick det några veckor och vännen ringde igen för att tala om att analyser hade visat att det inte alls var druvbörd utan ett "vanligt" missfall. Vännen var lättad över detta eftersom graviditetsförbudet nu var hävt för deras del och det var fritt fram att fortsätta försöka! (Har man haft druvbörd är hcg-nivåerna farligt höga och måste ner till noll innan man får bli gravid igen. Det kan ta upp till ett år.)

Ytterligare några veckor senare ringer vännen igen och är helt nedslagen. De har nu försökt bli gravida en ägglossning sedan missfallet utan resultat. Sammanlagt har de försökt bli gravida i mindre än ett halvår och vännen är helt knäckt för att de inte har lyckats. Hon hade redan börjat fundera på IVF och när jag upplyste om att man måste ha försökt att bli med barn betydligt längre tid än vad de hade, så var hon till och med beredd att bekosta det själv! Efter ca ett halvår och ett missfall...! Jag kunde inte låta bli att påminna min vän om att jag och min sambo försökt i över 4 år innan vi ens tog en första kontakt med en infertilitetsläkare och att jag tyckte att de skulle försöka ett tag till innan de "gav upp" och såg IVF som enda alternativet.

Den missunnsamhet som jag kände var alltså inte pga att någon i min omgivning blivit med barn "lätt som en plätt" utan för att min vän kände sig så nedslagen efter att knappt ha kämpat alls. Jag tog det nästan som en personlig förolämpning.. Jag har nu kämpat efter ett barn i 5 års tid och har hela tiden försökt vara positiv och tacksam för den hjälp som finns att få och som jag nu också fått.

Är det inte lite bortskämt och respektlöst mot livet att reagera som min vän gjorde...? Borde hon inte skämmas lite för att berätta för mig att hon känner så...? Jag tycker det i alla fall....

Allt känns annorlunda.

Inatt har jag varit vaken 5 gånger. Jag har visserligen vaknat för att kissa men sen har jag legat vaken långa stunder utan att kunna somna om (jag som varit helt dödstrött sedan det positiva beskedet) och utan att börja må illa.

Brösten har plötsligt slutat ömma över natten och jag mår inte illa nu på morgonen (rättare sagt: jag mår lite illa men på ett annorlunda sätt, antagligen för att jag kom sent i säng och för att jag varit vaken några timmar inatt). Jag tog ut hunden innan jag åt frukost utan att må illa.. Det hade varit otänkbart fram tills igår.

Jag känner mig annorlunda. Alla lukter är annorlunda. Allt känns annorlunda..

Just nu känns det som om det skulle kunna vara missfall.....................................................

......................jag uppdaterar under dagen om något nytt.


Uppdatering kl 10.30: Nu har illamåendet kommit tillbaks! Känns som en stor lättnad samtidigt som det är jobbigt att må illa... Brösten ömmar lite igen också och allt känns som förut, inklusive alla jobbiga dofter och smaker ;)

Vilken lättnad!!

Jag fick just ett telefonsamtal från läkaren som undersökte mig när jag var inne på akuten för mina syn- och talrubbningar för ett par veckor sedan. Han hade fått ett meddelande från min barnmorska om att hon ville ha journalerna från dess. Då tog han luren och ringde upp mig bara för att fråga om allt var bra.

SÅ JÄVLA TREVLIGT.

Man blir alldeles tårögd..

Jag har för övrigt fått min första akupunkturbehandling idag. Det gick bra. Jag har inte mått särskilt illa på hela eftermiddagen. Vid denna tiden brukar jag må som sämst.. Nålarna gjorde inte heller särskilt ont.

Ja, den finns där hela tiden, den där oron.... De runtomkring mig som inte själv lider/har lidit av ofrivillig barnlöshet tycker att jag är dum och tramsig som oroar mig hela tiden, medan mina internetvänner som vet vad jag pratar om förstår. Vilket är skönt. Första bloggen jag läste idag, Fertilitetsturistens, handlade om ett MA för ett år sedan som skett i v 9 + 3. Exakt så gammalt är mitt foster nu....

Varför oroar jag mig då?

1) Illamåendet har kommit och gått de senaste dagarna. Jag har inte på flera veckor haft så långa stunder (flera timmar!) helt utan att må illa. Igår spydde jag inte på hela dagen. Just nu, en timme efter att jag stigit upp, mår jag inte ett dugg illa. Det är ovanligt. Mycket ovanligt.

2) Jag har sedan redan innan jag testade positivt varit oerhört frusen emellanåt. Jag har fått bädda ner mig med min elektriska värmedyna under duntäcket i sängen för att få upp värmen! Det inträffade visserligen i förrgår men även det händer mer och mer sällan.

3) Jag noterade för ett par veckor sedan när björkpollen började härja i området att jag inte kände något av min allergi. Pratade med min barnmorska om det och hon konstaterade att det händer konstiga saker i kroppen när man är gravid. Nu nyser jag och näsan rinner som en droppande kran...

4) Jag går inte upp och kissar varje natt längre. Det gjorde jag i början. Detta är nästan det som oroar mig mest för när jag var på inskrivningen hos barnmorskan och vi pratade om mitt illamående och hur jag tar Lergiganan uttryckte hon sig så här: "När du går upp och kissar på natten vid 2-tiden så tar du den första Lergiganen för dagen." NÄR du går upp och kissar. Som om det är fullkomligt självklart att man ska göra det.
________________________________

Men om jag nu ska försöka se nyktert på båda sidor av myntet så finns det fortfarande graviditetssymptom kvar. Som att:

1) Brösten ömmar rejält för det mesta och är alldeles fasta. De är INTE fasta i "normaltillstånd"...

2) Jag mår illa mer tid än vad jag inte mår illa. Att sitta framför datorn är fortfarande jättejobbigt och just nu känner jag faktiskt mig lite sjösjuk...

3) Jag är känsligare än vanligt och börjar gråta i tid och otid.

4) Jag kan ABSOLUT inte tänka mig att äta vissa saker! Jag köpte en stor påse röda ferraribilar precis innan jag blev gravid, ett av mina favoritgodisar! Påsen ligger framför mig varje jag när jag sitter framför datorn men jag mår illa bara av tanken att stoppa en i munnen!

Igår beställde vi en resa till NYC!!! =D

Jag har inte den blekaste aning om hur jag kommer att må i v. 25 och 26 då vi ska åka men det tänker jag inte ta hänsyn till nu! Jag vill till NYC!! Det kommer att vara katastrof om jag mår lika illa då som jag gör nu så det får vi inte hoppas.... Jag frågade min mamma hur hon mådde vid den tiden i sin första graviditet och hon mådde illa. Under sin andra graviditet (jag) mådde hon prima! Det gjorde hon ända fram till förlossningen och jag höll på att komma i taxin. En helt annan historia var det när min storebror föddes! En jobbig, långdragen sådan... Så vi får hoppas att jag mår som när hon väntade mig :s

Tips på mamma- och barnklädes- och prylaffärer i NYC emottages tacksamt!

Illamåendet håller mig i ett stenhårt grepp igen. Jag pallade inte äta en macka innan jag gick och la mig igårkväll och nu får jag betala för det.... Nu har jag dessutom fått en jävligt trist biverkning av att ligga så mycket - jordens huvudvärk HELA tiden! Jag ska börja med lite nackmuskelövningar och hoppas på att det hjälper i det långa loppet - värken kommer tydligt från nacken och övre ryggen. Jag tänker inte ta en enda huvudvärkstablett! Ska nog sluta med Lergiganen också - det hjälper inte mot illamåendet och jag blir jääättetrött av dom och sover hela dagarna. Jag hoppas på akupunkturen nu!

That's all!

P.S. Mammas nya kille på P3 är det roligaste på länge! Särskilt Katla, nycircusartisten =D

Idag går jag in i v. 10. Det känns otroligt och osannolikt. Kan det verkligen vara sant...?

Jag har, sedan typ v. 4-5, följt graviditeten i Lennart Nilssons och Lars Hambergers Ett barn blir till och på v. 10 finns följande information:

"När graviditeten går in i tionde veckan (56 dagar efter befruktningen) är embryostadiet avslutat. Hjärtat har slagit i en månad och musklerna har börjat sina första övningar. Alla organ finns på plats, men de är ännu små och omogna och samordningen mellan dem är långt ifrån färdigutvecklad. "

Jag vet att man brukar säga att den mest påtagliga missfallsrisken är över efter v. 12. Men nu kan jag inte låta bli att tänka att om två så avgörande saker händer i v. 10 som att embryostadiet övergår i fosterstadie och att grunden till alla fostrets organ är färdiga, så känns det som att missfallsrisken borde sjunka ganska rejält just NU..? Enligt boken händer inget särskilt i graviditeten i v. 11-12 - det finns inte ens ett eget stycke om de två veckorna! Efter v. 10 heter nästa kapitel v. 13-26. Men det stycket inleds iofs med:

"...nu är den känsligaste delen av graviditeten avklarad; efter tolfte veckan är det relativt ovanligt att råka ut för ett missfall."

Men är det inte lite ologiskt, så säg?! Tror ni inte att "de" har tagit till två extra veckor bara för att vara på den säkra sidan...?

Från och med idag tänker jag tro att missfallsrisken har påtagligt minskats! Nu SKA jag ha barn!!


UPPDATERING kl 11: Hoppsan, hejsan! Här är vi förvirrade och går händelserna i förväg. JAG GÅR IN I V. 9 IDAG - INGET ANNAT............... Fan, då kanske jag ska fortsätta vara liiite orolig för missfall en vecka till.....? Skit också!

Uppdatering kl 12: Idag och igårkväll mår jag betydligt mindre illa än jag gjort tidigare. Jag har visserligen haft perioder även tidigare när jag mått mindre illa, men jag tror inte att de har varat så här länge.. Naturligtvis börjar jag genast fundera på missfall och googlade på "missfall v 9". Den första träffen jag fick berättade att missfallsrisken är störst i v 9-10!!!!!!!!!!!! VA?! Det har jag aldrig hört förut! Jag trodde att risken minskade och minskade ju längre i graviditeten man kom, särskilt med tanke på vad läkaren på RMC sa här.........
Se hela länken om missfall här.