Fler barn?
Nu är Tjorven snart ett år och funderingarna börjag smyga sig på. Borde man försöka skaffa fler barn? Det är en knivig fråga och jag vet inte vad jag vill.
Naturligtvis skulle jag vilja ha ett barn till om hon/han var lika underbart fantastiskt mysig och härlig som Tjorven. Och OM befruktning, graviditet och förlossning går lika smärtfritt (relativt iaf) som förra gången - jag blir ju inte yngre, fyller 38 i nästa vecka. Och OM jag kunde få en garanti på förhand att barnet inte skulle lida av någon kromosomavvikelse (detta skrämmer mig nog mest av allt). Och OM.... Ja, ni fattar.
Men inga sådana garantier finns ju och just nu känner jag nog mig för rädd för att försöka igen. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Jag blir oerhört känslomässigt berörd (gråter som en gris alltså) när jag ser förlossningar eller komplikationer i samband med graviditeter/förlossningar på TV. Och när jag hör om föräldrar som mist ett barn.
När jag var mitt uppe i IVF och annat stängde jag av känslorna för att öht klara av det. Vi hade försökt bli med barn under ganska många års tid och fått en hel del middfall. Vi försökte att inte stressa upp oss utan tänkte att det blir när det blir. Därför sökte vi inte heller hjälp förrän efter fem års försökande.
Känslorna är inte längre avstängda. Det går inte när man har barn har jag märkt. Vågar jag då kasta mig in i den känslomässiga orkan igen som att försöka skaffa barn innebär? Jag vet inte. Är det inte tryggast att vara nöjd och glad med det jag har fått? Alltså världens underbaraste unge! ....som då får växa upp utan syskon...
Vi har två bra ägg "i frysen". Kan man verkligen låta dem ligga där?! Två potentiella barn...
När jag träffade en kompis härom dagen som har en flicka som är 6 veckor yngre än Tjorven så fick jag mig en reläj tankeställare. Hon är sorten som oroar sig mycket, således är hon en väligt orolig mor som skapar en massa problem som annars inte hade funnits (tror jag). Hon mår inte alls bra i sin mammaroll. Sover inte, äter inte och har väldigt dåligt tålamod med sitt barn. Hon blir riktigt arg på flickan så fort hon börjar gnälla det allralillaminsta. Men ändå funderade hon allvarligt redan på fler barn. Jag höll på att trilla av stolen! Förstår inte alls hur hon tänker.
Hur kan då jag som har och har haft det så lätt (förutom alla år av misslyckade försök..) tänka att jag inte vågar?! Vad är det värsta som kan hända? Att det misslyckas så klart. Men då har jag ju fortfarande Tjorven som ju är det finaste... Att barnet får Downs Syndrom? Är det så farligt då? Ett barn är ett barn är en människa.. Jag hörde i helgen om en bekant till mig som just fått en flicka med DS. De hade tydligen försökt i väldigt många år (mamman är 45) och det hade inte synts på UL i förväg. Vad känner man då som förälder....? Oändlig lycka antagligen. Samtidigt som en oändlig sorg. Fy fan.
Nej. Jag vågar inte. Punkt.
p.s. Tjorven har börjat säga Tappa igen =)
Hon försöker sig även på Tittut men dte är svårt...
Naturligtvis skulle jag vilja ha ett barn till om hon/han var lika underbart fantastiskt mysig och härlig som Tjorven. Och OM befruktning, graviditet och förlossning går lika smärtfritt (relativt iaf) som förra gången - jag blir ju inte yngre, fyller 38 i nästa vecka. Och OM jag kunde få en garanti på förhand att barnet inte skulle lida av någon kromosomavvikelse (detta skrämmer mig nog mest av allt). Och OM.... Ja, ni fattar.
Men inga sådana garantier finns ju och just nu känner jag nog mig för rädd för att försöka igen. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Jag blir oerhört känslomässigt berörd (gråter som en gris alltså) när jag ser förlossningar eller komplikationer i samband med graviditeter/förlossningar på TV. Och när jag hör om föräldrar som mist ett barn.
När jag var mitt uppe i IVF och annat stängde jag av känslorna för att öht klara av det. Vi hade försökt bli med barn under ganska många års tid och fått en hel del middfall. Vi försökte att inte stressa upp oss utan tänkte att det blir när det blir. Därför sökte vi inte heller hjälp förrän efter fem års försökande.
Känslorna är inte längre avstängda. Det går inte när man har barn har jag märkt. Vågar jag då kasta mig in i den känslomässiga orkan igen som att försöka skaffa barn innebär? Jag vet inte. Är det inte tryggast att vara nöjd och glad med det jag har fått? Alltså världens underbaraste unge! ....som då får växa upp utan syskon...
Vi har två bra ägg "i frysen". Kan man verkligen låta dem ligga där?! Två potentiella barn...
När jag träffade en kompis härom dagen som har en flicka som är 6 veckor yngre än Tjorven så fick jag mig en reläj tankeställare. Hon är sorten som oroar sig mycket, således är hon en väligt orolig mor som skapar en massa problem som annars inte hade funnits (tror jag). Hon mår inte alls bra i sin mammaroll. Sover inte, äter inte och har väldigt dåligt tålamod med sitt barn. Hon blir riktigt arg på flickan så fort hon börjar gnälla det allralillaminsta. Men ändå funderade hon allvarligt redan på fler barn. Jag höll på att trilla av stolen! Förstår inte alls hur hon tänker.
Hur kan då jag som har och har haft det så lätt (förutom alla år av misslyckade försök..) tänka att jag inte vågar?! Vad är det värsta som kan hända? Att det misslyckas så klart. Men då har jag ju fortfarande Tjorven som ju är det finaste... Att barnet får Downs Syndrom? Är det så farligt då? Ett barn är ett barn är en människa.. Jag hörde i helgen om en bekant till mig som just fått en flicka med DS. De hade tydligen försökt i väldigt många år (mamman är 45) och det hade inte synts på UL i förväg. Vad känner man då som förälder....? Oändlig lycka antagligen. Samtidigt som en oändlig sorg. Fy fan.
Nej. Jag vågar inte. Punkt.
p.s. Tjorven har börjat säga Tappa igen =)
Hon försöker sig även på Tittut men dte är svårt...
Jag saknar Tappa
Tjorven har slutat säga tappa när hon vill amma. Jag har verkligen försökt förmå henna att säga det igen..! Men nej.
Hon säger inte heller nnnnnnnä! längre. Och istället för äjäjäjäjäj säger hon numera ett mera verklighetstroget äj eller äje till hej.
Jag undrar vad som händer inne i småbarns hjärnor när de håller på att lära sig orden. Varför har vissa ord försvunnit helt när andra utvecklats och vissa tillkommit? Konstigt..
Nya ord är:
Dä! = Där
Blsch (ung.) = Bil
Vi har även upptäckt att Baba betyder både pappa och mamma :-)
Hon säger inte heller nnnnnnnä! längre. Och istället för äjäjäjäjäj säger hon numera ett mera verklighetstroget äj eller äje till hej.
Jag undrar vad som händer inne i småbarns hjärnor när de håller på att lära sig orden. Varför har vissa ord försvunnit helt när andra utvecklats och vissa tillkommit? Konstigt..
Nya ord är:
Dä! = Där
Blsch (ung.) = Bil
Vi har även upptäckt att Baba betyder både pappa och mamma :-)
