MINprovrorsbefruktning

Det började med att slemproppen kom ut kl 2 på natten mellan den 4 och 5 dec. Det var en hel massa slem (liknande ägglossningsflytning, fast gulare och mer genom skinligt och blodblandat). Jag ringde förlossningen och frågade vad jag skulle göra och de sa att slemproppen kunde lossna upp till ett par veckor innan själva förlossningen så jag skulle invänta antingen förvärkar som kom med 5 minuters mellanrum regelbundet eller tills vattnet gick.

Kring kl 3 började de regelbundna förvärkarna (tidigare på natten, ett tag innan slemproppen lossnade hade jag några oregelbundna). Först kom de med ca en kvarts mellanrum i någon timme, sen med 10 minuter och framåt morgonen med 5-6 minuters mellanrum. När sambons väckarklocka ringde vid 7 och vi båda steg upp så blev värkarna mer oregelbundna och det kunde ta upp emot en kvart mellan varje igen. Konstigt...

Jag hade sedan tidigare en inbokad tid på obstetriska avd för CTG och UL kl halv 9. Vi valde att vänta med att åka in tills dess (eftersom jag kände på mig att de ändå skulle skicka hem mig igen). Mycket riktigt, CTG visade oregelbundna värkar och en vaginal undersökning visade att livmodertappen var helt tillbakadragen (eller vad man säger) men att jag inte börjat öppna mig ännu. Den kvinnliga läkaren sa att om vi väldigt gärna ville så fick vi stanna på förlossningen, men att vi då fick gå omkring i korridorerna tills allt satte igång på riktigt. Så vi åkte hem.

Vi var hemma tills efter lunch, vid ca halv 2-tiden och enligt vad jag minns så var förvärkarna ganska regelbundna med mellan 5 och 10 minuters mellanrum hemma men blev oregelbundna igen när vi gav oss iväg. Vi fick ett rum på förlossningen direkt men enligt min barnmorska var jag inte öppen alls fortfarande. Jag gillade inte min barnmorska särskilt mycket alls. Hon ställde frågor som fick mig att fatta att hon inte ens läst förlossningsbrevet jag lämnat in och hon pratade till mig som till ett barn vilket var mycket irriterande!

Förvärkarna började bli mer och mer onda och jag antar att de övergick i sk pinvärkar. Jag låg väl där ett tag och våndades och bad om lustgas men fick inte det av min barnmorska eftersom hon hävdade att jag fortfarande inte var öppen alls. Jag blev mer och mer desperat och började till slut gråta eftersom smärtan var så olidlig och jag fick inget smärtstillande förutom en varm vetekudde (gråten berodde nog också lite på att sambon var tvungen att ge sig iväg för att äta kvällsmat, viktigt eftersom han är diabetiker. Barnmorskan lämnade mig ensam väldigt långa stunder och jag var nog lite rädd). Till slut kallade hon in en annan barnmorska som fick känna och det visade sig att jag var öppen med 2 cm. Lustgasen plockades fram och det var en otrolig lättnad. Även om det fortfarande gjorde lika ont så var det mer uthärdligt på nåt sätt. Jag upplevde dock det som att jag inte fick tilräckligt med syre i mig när jag andades i lustgasapparaten, det var tungt att andas in och ut, och var tvungen att släppa ut luften utanför masken, vilket kanske inte är så bra för de övriga i rummet..