Missunnsamhet
Jag har en god vän som började försöka bli med barn tillsammans med sin sambo i höstas. De blev med barn på "första försöket" men vännen tyckte att det kändes jobbigt att berätta för mig så jag fick veta det på omvägar. Detta gjorde mig både förvånad och sur. Jag förstod inte alls varför hon kände att hon inte kunde berätta för mig! Vad tog hon mig för?! En missunnsam jävel som inte kunde bli glad för deras skull bara för att jag själv hade problem?! Så oförskämt!
Sen fick jag iaf ett telefonsamtal från vännen i början av året. Då hade hon fått missfall; en misstänkt druvbörd. Eftersom hon vet att jag fick en druvbörd för några år sedan var jag ju det givna valet att ringa och prata ut med. Jag ställde naturligtvis gärna upp som lyssnare och tröstare, det är ju det man gör för sina vänner. Hon var helt knäckt och kände sig misslyckad och allt det där som vi ofrivilligt barnlösa känner igen så väl.
Sen gick det några veckor och vännen ringde igen för att tala om att analyser hade visat att det inte alls var druvbörd utan ett "vanligt" missfall. Vännen var lättad över detta eftersom graviditetsförbudet nu var hävt för deras del och det var fritt fram att fortsätta försöka! (Har man haft druvbörd är hcg-nivåerna farligt höga och måste ner till noll innan man får bli gravid igen. Det kan ta upp till ett år.)
Ytterligare några veckor senare ringer vännen igen och är helt nedslagen. De har nu försökt bli gravida en ägglossning sedan missfallet utan resultat. Sammanlagt har de försökt bli gravida i mindre än ett halvår och vännen är helt knäckt för att de inte har lyckats. Hon hade redan börjat fundera på IVF och när jag upplyste om att man måste ha försökt att bli med barn betydligt längre tid än vad de hade, så var hon till och med beredd att bekosta det själv! Efter ca ett halvår och ett missfall...! Jag kunde inte låta bli att påminna min vän om att jag och min sambo försökt i över 4 år innan vi ens tog en första kontakt med en infertilitetsläkare och att jag tyckte att de skulle försöka ett tag till innan de "gav upp" och såg IVF som enda alternativet.
Den missunnsamhet som jag kände var alltså inte pga att någon i min omgivning blivit med barn "lätt som en plätt" utan för att min vän kände sig så nedslagen efter att knappt ha kämpat alls. Jag tog det nästan som en personlig förolämpning.. Jag har nu kämpat efter ett barn i 5 års tid och har hela tiden försökt vara positiv och tacksam för den hjälp som finns att få och som jag nu också fått.
Är det inte lite bortskämt och respektlöst mot livet att reagera som min vän gjorde...? Borde hon inte skämmas lite för att berätta för mig att hon känner så...? Jag tycker det i alla fall....
Jag tycker att du har helt rätt i att kalla henne bortskämd och respektlös. Det är ungefär pinnsmala människor som beklagar sig över att de kan dra ut skinnet från kroppen och kallar det att de är lite feta framför en tjej som faktiskt är lite överviktig. Ja visst. Vi kan ju alla uppleva ett problem på olika sätt, men kom igen! Nån jädra farstu måste man väl ändå ha?
Håller med. Hon verkar rätt egocentrerad och beter sig klart okänsligt. Noll koll. Jag kommer i och för sig ihåg att jag var väldigt stressad de första månaderna vi försökte över att det inte blev nåt, det var som om jag visste att det var nåt problem. Men jag är rätt säker på att jag inte skulle ha betett mig som henne.
Ja, jag vill ju samtidigt förstå och stötta henne.. Som jag brukar tjata om - alla upplever ju sin situation utifrån sina egna upplevelser och det måste man respektera. Men hon borde väl kunna tänka ett litet steg längre...?
Hon ÄR verkligen ingen bortskämd, egocentrisk och respektlös person egentligen, men hon betedde sig lite så just då....
Undrar just om hon har funderat på det jag sa till henne......?
Absolut! visa människor har ingen känsla alls sen om det handlar om respektlöshet eller om det handlar om ego"centration" vill jag låta vara osagt,det sticker o svider i mitt inre av att veta att folk lyckas men inte jag som hållt på sen jag var 37 och nu fyllda 45 och inte lyckats,kommer inte heller att lyckas då jag har åldern emot mig men jag har 3 små miniänglar i himmelen som jag vet vakar över mig,blir jag lyckligare av att vara andra missunsam?
Nä jag försöker glädjas åt andras lycka men kan ha svårt att förstå varför jag inte själv fick en liten del av just den när livet känns som surast,jag kunde väl ha fått behålla åtminstone ett litet barn med min käre make i synnerhet som min egen mor gjort 6 aborter!
MEN! jag får inte glömma bort att livet har skänkt mig så mycket annat fint i stället :)
/Kram
