Mammasamtal
Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om det som jag skriver om idag, men jag har hela tiden känt att ämnet var för viktigt för mig för att jag skulle hasta ner några rader om det och skynda mig att bli klar innan Tjorven vaknar igen. Jag ville att alla orden skulle få exakt rätt nyans i förhållande till känslan. Nu får jag ju aldrig tillräckligt med tid utan nu skriver jag ändå.
I landstinget där vi bor pågår en speciell satsning där alla nyblivna mammor får ett samtal på bvc för att kolla så att vi inte är förlossningsdeprimerade. Jag var på ett sådant mammasamtal på bvc i förrgår. Man fick fylla i ett papper och svara på några frågor om hur jag mådde med 1 X 2-svar och sedan samtalade vi utifrån det.
Förlossningsdeprimerade var jag inte - jag är tvärtom betydligt mer positiv än jag varit på många år och hanterar bekymmer med en klackspark nuförtiden! Och det visste jag ju redan själv. Däremot har ju blivit så otroligt blödig sedan jag blev gravid och ännu mer sedan jag fick Tjorven. Uppenbarligen behövde jag verkligen prata om detta för när jag gjorde det med bm så kom gråten...
Jag klarar inte av att se eller höra talas om bebisar och småbarn som far illa, t ex när de visar skadade barn från Gaza på tv eller ett obotligt sjukt barn i nån dokumentär. Tårarna flödar då okontrollerbart! Barn är ju så totalt hjälplösa och oskyldiga och de har inte bett om att få hamna i en krigssituation eller att få cancer!
Jag gråter även hejdlöst när jag läser bloggar om andra ofrivilligt barnlösa som fortfarande är barnlösa. Jag gråter sorgtårar när de testar minus och jag gråter ännu fler glädjetårar när de plussar!! Jag gråter "varm-i-hjärtat-tårar" när jag läser kärleksförklaringar från mammor och pappor till sina barn, särskilt om det är föräldrar som längtat lääänge efter sitt barn eller om barnet har något fysiskt eller psykiskt handikapp. Allra mest gråter jag när jag läser om föräldrars kärlek till barn som har dött..
När jag skulle förmedla allt detta till bm under mammasamtalet så började jag gråta bara av att prata om det....... Den snälla bm påstod att det var ganska normala känslor för en nybliven mamma men jag vet inte om jag tror på att fler gråter på det okontrollerbara viset..
Någon som känner igen sig...?
(Eftersom Tjorven vaknade så blev analysen på slutet en aning mer kortfattad än jag hade önskat - men ni fattar grejen!)
En och annan tår trillade när jag skrev detta inlägg..
I landstinget där vi bor pågår en speciell satsning där alla nyblivna mammor får ett samtal på bvc för att kolla så att vi inte är förlossningsdeprimerade. Jag var på ett sådant mammasamtal på bvc i förrgår. Man fick fylla i ett papper och svara på några frågor om hur jag mådde med 1 X 2-svar och sedan samtalade vi utifrån det.
Förlossningsdeprimerade var jag inte - jag är tvärtom betydligt mer positiv än jag varit på många år och hanterar bekymmer med en klackspark nuförtiden! Och det visste jag ju redan själv. Däremot har ju blivit så otroligt blödig sedan jag blev gravid och ännu mer sedan jag fick Tjorven. Uppenbarligen behövde jag verkligen prata om detta för när jag gjorde det med bm så kom gråten...
Jag klarar inte av att se eller höra talas om bebisar och småbarn som far illa, t ex när de visar skadade barn från Gaza på tv eller ett obotligt sjukt barn i nån dokumentär. Tårarna flödar då okontrollerbart! Barn är ju så totalt hjälplösa och oskyldiga och de har inte bett om att få hamna i en krigssituation eller att få cancer!
Jag gråter även hejdlöst när jag läser bloggar om andra ofrivilligt barnlösa som fortfarande är barnlösa. Jag gråter sorgtårar när de testar minus och jag gråter ännu fler glädjetårar när de plussar!! Jag gråter "varm-i-hjärtat-tårar" när jag läser kärleksförklaringar från mammor och pappor till sina barn, särskilt om det är föräldrar som längtat lääänge efter sitt barn eller om barnet har något fysiskt eller psykiskt handikapp. Allra mest gråter jag när jag läser om föräldrars kärlek till barn som har dött..
När jag skulle förmedla allt detta till bm under mammasamtalet så började jag gråta bara av att prata om det....... Den snälla bm påstod att det var ganska normala känslor för en nybliven mamma men jag vet inte om jag tror på att fler gråter på det okontrollerbara viset..
Någon som känner igen sig...?
Min egen teori är att jag under alla år (5 st) som ofrivilligt barnlös har byggt upp ett "förråd" av känslor som jag inte tillät komma fram då. Jag har inte gråtit mycket över min barnlöshet under åren som gått utan jag har intalat mig själv att det egentligen inte var hela världen om jag aldrig fick nåt barn. Då kunde jag ju vara egoistisk resten av livet istället och bara göra roliga saker utan att behöva tänka på någon annan! Nu när jag har fått min lilla Tjorv så har jag råd att slösa med känslorna. Jag kan våga att erkänna för mig själv hur mycket jag har längtat efter henne.
(Eftersom Tjorven vaknade så blev analysen på slutet en aning mer kortfattad än jag hade önskat - men ni fattar grejen!)
En och annan tår trillade när jag skrev detta inlägg..
Kommentarer
Postat av: Songbird
Känner helt klart igen mig i tårflödandet. Har också hört det från kompisar med barn att man blir så känslig för allt som har med barn som far illa att göra. Jag känner också extra mycket för de som kämpar fortfarande i barnlösheten. Hormonerna spelar nog in, men också att man kanske kommer närmre sina känslor när man har en egen liten att tahand om. Låt tårarna flöda, det är säkert bara bra!
Postat av: Knasokalas
En gråtare till. I synnerhet när det gäller barnen som far illa. Min värsta är tvååringen som var över ett dygn med sin mördade mamma i Jönköpingstrakten. Jag tycker det är så hemskt att tänka på hur förvirrande och skrämmande det måste varit för den lille, och relaterar naturligtvis till om det hade varit Knasluvan. Hemskt hemskt
Trackback
