MINprovrorsbefruktning

Det blir inget med New York.............

Tydligen var det så att man inte kunde boka vilka flygresor som helst på de där flygpoängen, utan bara t ex när det finns många platser kvar på ett flyg (det lär ju aldrig hända till New York). Det hade svärföräldrarna glömt att berätta.....

Jag är oerhört besviken och känner mig väldigt snuvad på konfekten!

Varför kunde de inte tala om det från början....? Varför kunde de inte varna oss för det när vi sa att vi ville åka till New York...?

Jag är en dålig äggproducent. Ansvarslös.

Jag tar inte hand om mig själv och äggen som jag borde. Har tagit minst en treo varje dag sedan jag började med Gonal F (innan dess också...), druckit minst två stora muggar kaffe varje dag och igår drack jag ett stort glas vin. (Vinet ska väl iofs inte vara någon fara enligt läkarna på RMC men jag ville göra allt helt rätt denna gången...) Inga som helst gifter skulle komma i över mina läppar.. Varken acetylsalesylsyra, alkohol, koffein eller annat. Ingen skulle kunna säga att det inte blev några bra ägg för att jag hade gjort något jag inte borde..

Men det sket sig.

...

Här hade jag från början skrivit en lååång utelämnande uppsats om varför jag saboterar för mig själv. Men den tog jag bort igen och nöjer mig med att skriva att jag känner mig hopplöst deppig nuförtiden. Jag har tappat bort mitt motto i livet att jag ska göra det mesta möjliga av det liv jag har fått och inte deppa ner mig, för då blir det ju bara ännu värre.

Nu ska jag försöka vända det här och bli en bättre äggproducent!! .

..och snällare mot mig själv..

Fibula har Måndagsångest och tycker inte att livet är särskilt kul just nu.....................

Idag är jag en sådan på grund av flera olika saker.. Inga som är IVF-relaterade dock.

Provade på Ashtanga Yoga för första gången idag och kände mig lugn och stark i säkert ett par timmar efteråt.

Jag är numera heltidsarbetslös.

Sedan månadsskiftet har jag inte fått mer jobb på stället där jag varit timanställd och det verkar inte som om det kommer in mer jobb framöver heller. Det känns, som vanligt när jag blir arbetslös, FÖR JÄVLIGT. Ångesten kryper sig långsamt på mig och när den väl obemärkt fattat sitt grepp så är det väldigt svårt att slita sig loss.

Man märker att man får mindre och mindre gjort. Allt känns jobbigt att ta tag i. Jag blir ofta sittande framför datorn hela dagen. När man egentligen har all tid i världen att ta hunden på milslånga promenader i skogen blir det snarare en halvtimmes promenad i närheten av huset. När man skulle kunna göra en rejäl storstädning med dammsugning, svabbning och avtorkning av varenda list, blir det istället att man plockar upp dammelefanterna och kastar dom i slasken. När man skulle kunna sitta och fila på fantastiska jobbansökningar och ringa potentiala arbetsgivare för att smöra så blir det mest att man kollar lite slött på arbetsförmedlingens hemsida (som är ångestframkallande i sig!).

Jag blir asocial av att vara arbetslös. Vi bor på landet, alltså verkligen på landet, och här kryllar inte av människor utanför husknuten direkt. Vill jag träffa folk får jag sätta mig i bilen och köra till närmaste håla. (Men bensin kostar dessvärre pengar och det har man inte så gott om som arbetslös i dagens borgeliga Sverige.) Ju mer jag är ensam hemma desto mindre social blir jag och desto mindre känner jag för att träffa människor. Till slut har man nästan glömt hur man gör när man är social. Det är inte bra när man ska gå på anställningsintervju.

Och så är det det där med självförtroendet. Det försvinner. Dels eftersom man inte är någon i förhållande till en uppgift - man får inte visa vad man kan. Dels eftersom att man inte är någon i ett socialt sammanhang.

När helgen kommer kan man andas ut en aning. Då kan man känna sig nästan normal för då är ju resten av världen också lediga. Då behöver man inte känna sig ensam och konstig och utanför och värdelös. Tyvärr hinner helgen oftast ta slut innan man hunnit fått tillbaka så mycket av självförtroendet att man kan fortsätta att ta tag i sitt liv på måndag morgon. Det blir en ond cirkel som man måste sätta stopp för annars går man under.

JAG HATAR ATT VARA ARBETSLÖS

Nästa inlägg ska handla om mina strategier för att bryta de onda cirklarna som beskrivs ovan. Det ska jag skriva på söndag kväll eller måndag morgon för då är självförtroendekurvan troligen "på topp"!

Aj aj.....

Oj, vad lite det krävs för att min fasad ska krackelera ibland... Jag har precis lagt ut en annons på en stor köp- och säljsajt där jag frågar om någon vill ta över min ena katt. Hon blev (antagligen) påkörd av en bil i somras och var försvunnen i en vecka. När hon sedan kom tillbaka var hon skadad i bäckenet och bakre ryggraden. Men även efter att hon nu har blivit helt återställd fysiskt har hon förändrats psykiskt. Hon gillar inte längre sina "syskon" (två andra katter och en hund) utan vill mest vara i fred hela tiden och hon gillar inte liv och rörelse. Jag tänker mig att hon hade haft det allra bäst hos en ensam pensionär eller liknande, som kan ge henne en massa tid, kärlek och omsorg. Men FY vad det skär i hjärtat när jag nu har satt ut annonsen. Min lilla fina kisemise........

Jag börjar tro mer och mer att jag faktiskt har en lindrig överstimulering. Symptomen för grad 1 av OHSS stämmer in på hur det känns (jag kan ju inte veta hur stor mina äggstockar är men någonstan i området kring den högra har jag iaf ont.)

Se länk

Jag tog laxermedel igårikväll igen eftersom magontet lindrades av det i förrgår, men tarmen ville inte tömmas.. Den kanske redan var tom även om den känns överfull? Däremot så blev det precis som sist, att jag var uppe och kissade onormalt många gånger på natten. Kan det tyda på vätskeansamling i buken..?

Det verkar inte finnas någon särskild behandling för grad 1 av OHSS så frågan är om jag ska söka för det. "Risken" är ju att de sänker Gonal F-dosen vid nästa stimulering och då blir det färre ägg...............................................

I tisdags morse när jag satt på jobbet och försökte skriva en rapport började jag få ont i nedre magen. Först tänkte jag inte så mycket på det eftersom mensen ju är i antågande. Det var en kombination av molande värk och uppsvälldhet i hela magen och mer huggliknande smärtförnimmelse långt ner på höger sida som kunde komma vid såväl logiska som ologiska tillfällen (=när jag ansträngde magmusklerna och när jag satt helt still). "Huggsmärtan" strålande ner under blygdbenet mot ändtarmen samt ut mot höger höft.

Det blev värre och värre under dagen och smärtan kunde tydligt lokaliseras till antingen blindtarmen eller höger äggledare. Det kändes emellanåt som om ett vasst föremål skar sönder innandömet alternativt som om en kroppsdel växte och växte som en ballong och snart var på väg att spricka. Inte så skönt alltså.

Vid några tillfällen under dagen försökte jag tömma tarmen för att ge plats åt de inre organen och på så sätt se om det blev bättre. Detta företag gick dock trögt och gjorde ont.

På natten vaknade jag av smärtan strax innan kl två. Jag tog en citodon och försökte somna om, men det gick inte pga smärtan. Efter någon timme började jag känna mig smått desperat, orolig och självömkande så då mailade jag en av barnmorskorna som jag fått bra kontakt med på RMC och frågade vad hon trodde. Jag försökte somna om men det gick inte. Min väckarklocka var satt på 05.45 vilket tjänade som ytterligare ett stressande moment. Sista gången jag kollade på klockan var hon 04.38.

På morgonen kändes det inte så farligt. Svaret från barnmorskan på RMC kom när jag jobbat någon timme. Hon verkade tro att det var blintarmsinflammation men alla tester (hoppa jämfota, dra upp högen ben mot magen etc) tydde på att det inte var det. Hon undrade även om det kom någon mindre angenäm doft från de nedre regionerna, vilket det inte heller gjorde. Alltså kunde infektion efter äggplocket också uteslutas. Det vi kom fram till var att smärtorna orsakades av att mensen är i antågande (även om jag aldrig har haft mensvärk nån annanstans än i nedre ryggen tidigare). Blev det värre så skulle jag höra av mig igen.

Senare framåt eftermiddagen började jag få så ont igen att jag svettades, mådde illa och inte alls kunde koncentrera mig på jobbet. Jag blev således åter orolig för något allvarligt. Men jag hade så mycket att göra på jobbet att jag inte alls hade tid att ringa sjukvårdsupplysningen.

Idag känns det betydligt bättre (fast fortfarande en molande värk och något lindrigare huggsmärtor när jag snyter mig, hostar etc). För att gå in på detaljer så tog jag laxermedel igår och tömde tarmen. Direkt efter gjorde det oliiiidligt ont i någon timme med sen blev det bättre och bättre. Har sovit hela natten med undantag av 4-5 (!) kisspauser. Jobbar inte idag så jag kunde dessutom sova länge.

Var det alltså bara lite förstoppning...?

Jag har svårt att tänka mig det. Jag har många gånger haft ont i ändtarmen i samband med att jag haft känningar av magkatarr. Då har det hjälpt med Pepcid duo. Även efter första äggplocket hade jag oliiiidligt ont i ändtarmen i ett par dagar (särskilt när det bubblade luft).

Jag tror därför på något annat fel på ändtarmen och kanske tjocktarmen. Kan man ha magkatarr i tarmen? Har någon hört talas om det tidigare..? Någon på familjeliv trodde att det kanske kunde vara överstimulering (i samband med IVF) men då borde väl symptomen ha kommit tidigare..? Jag får kanske boka en tid på läkarcentralen... Men jag drar mig för det eftersom jag ibland känner mig som en hypokondriker.....:(

Åh nej! Kolla här....

Det hela har fått mig att fundera på om jag verkligen ska köra på med ny IVF-behandling direkt eller om jag ska vänta ett tag och ge kroppen lite andrum. Har inte kommit fram till något än.

Tack för alla uppmuntrande ord, men:

Det blev ingen ET idag eftersom mina två befruktade 2-celliga ägg idag hade börjar fragmentera sig. Vi var redan i Lund när vi fick beskedet (vi har ju en bit att åka!) så vi åkte in ändå för ett samtal med dr. Pia. Hon slutade egentligen på RMC igår men jobbade extra idag vilket jag är glad för eftersom jag gillar henne skarpt!

Vi pratade med henne i minst en halvtimme och hon tyckte inte att vi skulle känna oss nedslagna av detta. Eftersom vi på förra IVF hade bra befruktning, kvalitet etc så menade hon att vi har alla chanser att lyckas och att detta bara var "otur". (Spermieantalet hade iofs gått ner till ca 2 miljoner från 6 miljoner förra gången.)

När jag sa att vi tänker ställa oss i adoptionskö så gapade hon stort och frågade med eftertryck om vi tänkte ge upp redan nu!? Det kändes bra :)

Dr. Pia skrev i journalerna att även om det blir bra spermiekvalitet de två nästa IVF (vi har båda två försöken kvar!) så rekommenderar hon icsi. Det känns jättebra! Säkrare på något vis.

Jag är glad att vi åkte in för samtal med henne. Det känns faktiskt helt ok nu. Konstigt nog.. Jag kan börja spruta igen redan om ca en månad. Mensen bör komma inom en vecka och sen är det de vanliga 21 dagarna innan Suprefact. Som jag känner nu vill jag köra på direkt!

För den som läser denna blogg kan det sannolika förefalla som om jag är en i mångt om mycket bekymmerslös person trots alla besvikelser när det gäller bebisverkstaden och annat.

Så är det inte. Ibland gnager avundsjukan i mig så att jag känner mig ful inuti.

Som när jag läser en blogg som författas av en person från mitt tidigare liv. Personen i fråga var min riktigt stora kärlek i livet. En sån där stormande bergochdalbanekärlek som naturligtvis var omöjlig att få att fungera. En sån där kärlek som är omöjlig att glömma trots att vi inte haft någon kontakt på 6-7 år.

Ungefär samtidigt som jag började blogga själv googlade jag på hans namn och hittade hans blogg. Genom bloggen fick jag reda på att mycket har förändrats i hans liv. Han har gift sig (HAN har gift sig...!?), han har skaffat barn (HAN har skaffat BARN!?!?), han ska flytta till ett hus i förorten och han är lycklig.

Jag är glad för hans skull. Äntligen har hans trasiga själ hittat någon som är tillräckligt stabil för att få honom att bli balanserad. Ingen annan i världen förtjänar mer än honom att bli pappa.

Men jag är också väldigt avundsjuk.......

Det kunde ha varit jag som ingick i den lilla lyckliga familjen........

Nu har jag fått samtalet från RMC. Det var negativt precis som jag visste.

Eftersom jag hade frågor kring upprepade missfall ska Leif ringa mig för samtal kring detta imorgon. Under de 5 åren vi försökt bli med barn har det inte bara varit svårt att BLI med barn utan jag har även fått 4 konstaterade missfall, varav en druvbörd, i v. 12-14 samt minst lika många gånger ytterligare känt att jag varit gravid innan det gått att testa kring v.4-6. Vad jag vet har detta aldrig blivit utrett (vår fertilitetsläkare i Blekinge var inte så "aktiv" om man uttrycker det milt..). Kanske gör de några tester på RMC för att se så att inga kromosomförändringar spökar. Jag vet inte vad de mer kan hitta som kan orsaka missfall... Någon som vet? Men framför allt vill jag höra med Leif om det finns någon slags statistik på hur tjejer som fått upprepade missfall har lyckats med IVF. Jag vill veta vad mina odds är.

Jag var helt knäckt igår. Grät (högljutt) stora delar av dagen och tyckte att allt var helt hopplöst. Tack för era gulliga kommentarer. Jag var helt inställd på att detta skulle funka på första försöket (särskilt efter att jag fick grav.symptom redan på ruvardag 3) och kände mig otroligt snuvad på konfekten när symptomen försvann ett efter ett... Nu har jag hämtat mig.

Jag vet ju att tjejer har lyckats bli gravida efter flera IVF och FET och emellanåt känns det hoppfullt. Frågan är bara om dessa tjejer har fått flera missfall tidigare och sedan lyckats eller om de aldrig har blivit gravida alls tidigare... Känner ni till något om detta så skriv gärna om det här! Jag behöver höra att det inte är kört.

Just nu känner jag att jag skulle kunna ge VAD SOM HELST för att få ett barn. FAAN att vi inte ställde oss i adoptionskö redan från början när vi märkte att det var svårt att bli med barn!! Men sambon ville inte det då. Igår föreslog han själv att vi skulle göra det! Jag tror dessvärre att vi är för gamla för det nu. Det finns ju åldersgränser för sånt. Han kunde till och med tänka sig att bli familjehem!! Jag har tidigare varit kontaktperson till tre barn, lite med en baktanke om att kanske bli fosterförälder så småningom.. Vi kanske ska satsa på det... ?

Hej!

Samma dag och dagen efter äggplocket i torsdags hade jag väldigt ont i nedre magen vilket inte var konstigt alls med tanke på att de stuckit nålar rakt igenom min livmodersvägg och in i mina äggledare på två ställen.


            (Ja, ursäkta.......min mage är dessutom väldigt hårig.)



Igår när vi åkte till Malmö för att göra ET hade jag ont på ett annat sätt, men jag antog att det berodde på att jag inte fick kissa på morgonen (de vill ha en full urinblåsa för att komma åt bättre). Och får man inte kissa kan man inte heller bajsa vilket kan ge upphov till en obehaglig, lite smärtsam känsla i nedre magregionen om man är van vid att bajsa på morgonen.









          Bild på full urinblåsa samt några tarmar→














Sen gick vi på stan och letade efter nya skor till sambon och att bajsa på offentliga toaletter är inte min favoritsysselsättning... Jag höll således inne bajset tills vid 14-tiden då vi kom hem och trodde hela tiden att ontet i magen berodde på bajset som ville ut.


                  


Nu har jag bajsat både en och två gånger sedan dess men har fortfarande ont i magen. Nu är det inte heller bara nedre magregionen som smärtar utan hela magen ända upp till revbenen.  Det känns som en blandning mellan magkatarr och förstoppning med gaser och när det bubblar av gaser i ändtarmen gör det nästan olidligt ont. Inte skönt alls....

Nu är jag orolig för att jag fått en infektion till följd av äggplocket. De talade t ex om för mig två dagar för sent att jag inte fick bada en vecka efter äggplock - badar gör jag varje dag eftersom vi inte har någon dusch utan bara badkar.

Jag fick inte jobbet som jag sökte och var på anställningsintervju till.

Hon sa att de alla hade blivit "mycket imponerade av mig" men att en annan sökande fick jobbet. Om de nu var så himla "imponerade" av mig - varför fick jag då inte det djälva jobbet?!?! Det kom jag aldrig för mig att fråga, vilket var dumt. Nu har jag ytterligare en anledning till att ta livet av mig (vilket jag NATURLIGTVIS inte kommer att göra men det känns bra att säga det när man är ledsen).

Även: Vi funderar på att sälja huset och flytta till näst särmaste stad. Iofs en liten skitstad men ändå bättre än det här stället........

En liten del av mig vill sälja huset och INTE köpa en lägenhet i stan utan istället resa ut i världen som en luffare och jobba ihop pengar till resan till nästa anhalt. Tills jag tröttnar på det. Faaaaan vad underbart skönt det skulle vara......blir det inget barn den här gången heller så kanske jag gör det.

Ursäkta men nu måste jag bara spy lite här....

Jag tror att alla läsare håller med mig om att när man håller på med behandling inför en provrörsbefruktning så borde detta vara prio ett i ens liv just då... För BÅDA inblandade parter (om man nu är två..)........

Det tycker tydligen inte min sambo... Ikväll sa han helt apropå ingenting att "ja, förresten i nästa vecka sticker jag till Finland med jobbet".

I NÄSTA VECKA SKA JAG PLOCKAS PÅ ÄGG OCH DÅ HADE DET VARIT ALLDELES YPPERLIGT UTMÄRKT OM DU OCH DIN KUK KUNDE FÖLJA MED TILL MALMÖ FÖR ATT BIDRA MED DE SPERMIER SOM SKA BEFRUKTA NÅGRA AV ÄGGEN OCH SOM SÅ SMÅNINGOM , OM ALLT VILL SIG VÄL, KOMMER ATT VÄXA TILL SIG I MIN MAGE OCH TILL SLUT, FÖRHOPPNINGSVIS, BLI TILL ETT ALLDELES EGET LITET BARN. VÅRT BARN.

Men känns det viktigare för dig att åka till Finland så, för alla del, gör du det!

Mycket kan han skylla på sin allmänna förvirring och att han var bortskämd som barn men detta tar ju bara priset!!!! Jag tror att jag ska göra slut...............................Förbannat också att jag behöver hans spermier!!

Har hämtat mig lite efter morgonens svärta. Tog mig i kragen vid ett-tiden, duschade och åkte in till apoteket för att hämta mer Suprefact och Gonal F (för säkerhets skull) som jag beställde på apotekets kundtjänst förra måndagen. Nä, sa tanten vid disken, du har inte beställt någon medicin..... Ursäkta, vad? Jag tror nog att jag vet om jag beställt medicin eller inte..... Nä, hon kunde minsann se i sin dator att jag bara beställt medicinerna i fråga en gång och det var för några veckor sedan och de var redan uthämtade..... Bara SÅ dåligt! Tänk om jag nu verkligen hade haft slut på Suprefact idag eller imorgon. Hur hade apoteket då tänkt sig att jag skulle fortsätta min behandling? Jag upprepar - bara SÅ dåligt.

Nu ska jag försöka muntra upp mig själv ytterligare genom att titta på en bild som jag brukar skratta åt. Titta ni också! (Hoppas att ingen tar illa upp.......)

Idag har jag en sån där svart, långsamt frätande känsla i mellangärdet som brukar kalls ångest. Har inte sovit så mycket inatt på grund av den... Ibland lyckas inte ens jag hålla dessa känslor borta genom att tvinga mig till skratt. Min ångest ligger bara PRECIS under ytan hela tiden och nu har jag inte lyckats trycka ner den längre. Här är delar av en tavla på den ovan beskrivna känslan som jag målade för länge sedan...




Det som utlöste dessa känslor var när jag igår ringde till den där hantverkaren som jag har gått och jobbat gratis hos av anledningar som jag berättade om här. Eftersom vår ekonomiska verklighet blev väldigt verklig för mig igår när jag skulle betala räkningarna och pengarna helt enkel inte räckte till (pga den sänkta a-kassan - tack Reinfeldt!) så ringde jag hantverkaren och frågade om han inte skulle kunna tänka sig att ge mig någon form av ekonomisk ersättning för det arbete jag gör hos honom (jag kör nästan 10 mil enkel resa till jobbet). HAN SA NEJ. Oj, vad det fick mig att känna mig värdelös........

Så nu har jag alltså inte ens råd att jobba.... Det är helt sjukt.

Vad ska jag nu göra med all min tid...? Sitta och surfa dagarna i ända och grubbla och grubbla och grubbla och grubbla........................................................?

Jag säger det igen: VARFÖR KAN LIVET ALDRIG VARA ENKELT?