MINprovrorsbefruktning

Igår fick jag så ett samtal från Proffice. De har inget jobb till mig för tillfället. Mycket pga att jag bara kommer att kunna arbeta ett par månader för att sedan föda barn. De skulle kunna sätta mig tillfälligt på kundtjänst på ett stort företag i Malmö om de vill vara jävliga (och jag skulle kunna fajtas med dem och hävda att det blir mer än 1 1/2 timmes pendlingsavstånd enkel väg) men det gör de inte..i nuläget iaf. Planen är istället att de ska försöka hitta något i Blekinge/Smålandsregionen. De sa att det troligtvis skulle ta några veckor att hitta något... Alltså är jag arbetslös ett tag till fastän jag är anställd.....

För många skulle detta säkert låta som den ultimata dealen - att gå hemma och få betalt, men jag vill ju bara jobba!! Jag är så trött på att bara vara hemma utan att känna mig behövd och utan att få någon som helst social stimulans!! Den som inte har varit arbetslös i så långa och återkommande perioder som jag har varit i mitt liv kan omöjligt förstå vad det gör med ens själ. Jag förbannar de val jag en gång gjorde i mitt liv som baserades nästan enbart på hjärta och en väldigt positiv och bekymmerslös inställning till livet!

Det som kändes väldigt bra med samtalet igår var att de inte är sura på mig. De vet ju att jag har all laglig rätt på min sida men de kunde ändå välja att se det på annat sätt. De beklagade snarare min situation och var väldigt upprörda på jordbruksverket. Det enda de hade att säga var att jag kunde ha berättat det tidigare så att de hade fått större möjlighet att diskutera saken med jordbruksverket. Min tanke var ju snarare att jag inte borde ha berätta alls utan bara åkt och börjat jobba och sedan tagit det därifrån. Men det sa jag inte till dem. Jag vet inte vilket som hade varit bäst...

Idag ska jag klippa gräset med vår motorgräsklippare som saknar framdrift så man måste gå och putta runt den på ca 2 000 kvm gräsmatta! Allt för att irritera Rut därinne så mycket att hon kommer ut i förtid. Tänk vad mycket enklare saker och ting hade varit om hon hade kommit ut ganska snart snarare än om 2 1/2 månad som hon är beräknad till. Då skulle jag kunna vara mammaledig 5-6 månader och sen skulle jag kunna börja pendla till ett jobb genom Proffice i Malmö eftersom vi då har flyttat till ett pendlingsavstånd på mindre än 1 1/2 timme.

...har vi hittat någonstans att bo. Vi föll för ett radhus - vi som alltid har sagt att vi aaaaaaldrig skulle kunna tänka oss att bo så "Svenssonigt". Hehe - där ser man hur livets förutsättningar förändras

Nu är det en vecka sen vi kom hem från semestern och livet har gått väldigt sakta sedan dess. Följande har hänt:

• Vi har varit på 2 husvisningar och ska börja bjuda på ett av husen imorgon. Nu måste vi ordna någonstans att bo - om drygt 2 månader blir vi bostadslösa..!
• Vi kom en vecka för tidigt till första föräldrarutbildningen.
• Jag har varit hos barnmorskan och gjort en glukosbelastning som visade på bra värden. Alla andra värden var också bra och Grodan gör sig påmind varje gång jag slutar röra mig/slutar sjunga, t ex just nu =)
• Jag har skaffat en inloggning på Tradera för att försöka köpa mig en bättre begagnad bärsjal till ett bra pris. Har inte lyckats ännu...
• Jag har klarat av en anställningsintervju per telefon till det där jobbet jag med all sannolikhet har fått. Nu är det bara papprena som ska skrivas på också...(jag fick dem att skicka papprena per post så att jag kan skriva under innan de hinner se min mage - vilken chock de ska få den 22 när jag börjar jobba!). Jag längtar!!!!
• Vår värmepump har börjat strula igen efter ett mysko halvtomhalvt strömavbrott igår................. Just nu har vi inget vatten alls. Blä och blä och blä!!!!!!

Jag tänkte hänga på trenden om att skriva om missunnsamhet som Åsa och Mariachi har skapat. Trots att jag nu själv tillhör den skaran som lyckats bli med barn.

Jag har en god vän som började försöka bli med barn tillsammans med sin sambo i höstas. De blev med barn på "första försöket" men vännen tyckte att det kändes jobbigt att berätta för mig så jag fick veta det på omvägar. Detta gjorde mig både förvånad och sur. Jag förstod inte alls varför hon kände att hon inte kunde berätta för mig! Vad tog hon mig för?! En missunnsam jävel som inte kunde bli glad för deras skull bara för att jag själv hade problem?! Så oförskämt!

Sen fick jag iaf ett telefonsamtal från vännen i början av året. Då hade hon fått missfall; en misstänkt druvbörd. Eftersom hon vet att jag fick en druvbörd för några år sedan var jag ju det givna valet att ringa och prata ut med. Jag ställde naturligtvis gärna upp som lyssnare och tröstare, det är ju det man gör för sina vänner. Hon var helt knäckt och kände sig misslyckad och allt det där som vi ofrivilligt barnlösa känner igen så väl.

Sen gick det några veckor och vännen ringde igen för att tala om att analyser hade visat att det inte alls var druvbörd utan ett "vanligt" missfall. Vännen var lättad över detta eftersom graviditetsförbudet nu var hävt för deras del och det var fritt fram att fortsätta försöka! (Har man haft druvbörd är hcg-nivåerna farligt höga och måste ner till noll innan man får bli gravid igen. Det kan ta upp till ett år.)

Ytterligare några veckor senare ringer vännen igen och är helt nedslagen. De har nu försökt bli gravida en ägglossning sedan missfallet utan resultat. Sammanlagt har de försökt bli gravida i mindre än ett halvår och vännen är helt knäckt för att de inte har lyckats. Hon hade redan börjat fundera på IVF och när jag upplyste om att man måste ha försökt att bli med barn betydligt längre tid än vad de hade, så var hon till och med beredd att bekosta det själv! Efter ca ett halvår och ett missfall...! Jag kunde inte låta bli att påminna min vän om att jag och min sambo försökt i över 4 år innan vi ens tog en första kontakt med en infertilitetsläkare och att jag tyckte att de skulle försöka ett tag till innan de "gav upp" och såg IVF som enda alternativet.

Den missunnsamhet som jag kände var alltså inte pga att någon i min omgivning blivit med barn "lätt som en plätt" utan för att min vän kände sig så nedslagen efter att knappt ha kämpat alls. Jag tog det nästan som en personlig förolämpning.. Jag har nu kämpat efter ett barn i 5 års tid och har hela tiden försökt vara positiv och tacksam för den hjälp som finns att få och som jag nu också fått.

Är det inte lite bortskämt och respektlöst mot livet att reagera som min vän gjorde...? Borde hon inte skämmas lite för att berätta för mig att hon känner så...? Jag tycker det i alla fall....

Snart ska jag börja nedreglera igen. Om 11 dagar. De senaste veckorna har jag fått "stå utanför" IVF:andet och istället läst om en massa andra tjejers förhoppningar och förtvivlanden. Jag har läst om tjejer som antingen lyckats eller misslyckas att bli gravida - allt detta på ett betryggande avstånd.

Nu börjar det närma sig ett nytt försök för min egen del och avståndet är inte längre så betryggande.... Mina känslor är blandade.

Det känns läskigt... Tänk om jag hade kunnat få fortsätta sitta i väntrummet i all evighet... Då hade jag åtminstone haft mina förhoppningar kvar. Sätter jag igång och misslyckas igen så har jag kommit ytterligare en bit längre ifrån målet. Sitter jag kvar i väntrummet har jag åtminstone inte sumpat en chans till......

Det känns spännande! Tänk om det lyckas denna gången!! Det finns faktiskt en hel massa 37-åringar som har lyckats bli gravida både på 2:a och 5:e IVF/FET-försöket! Varför skulle inte jag kunna lyckas...? De sa faktiskt efter första misslyckandet att vi trots allt hade goda prognoser att lyckas.... Det handlar bara om tillfälligheter och lite tur.

Min slutsats är - som alltid: JAG MÅSTE SLUTA FUNDERA SÅ MYCKET OCH BARA TA ALLT SOM DET KOMMER! iNGET BLIR BÄTTRE AV ATT JAG FUNDERAR - VARKEN RESULTATET ELLER MiTT PSYKISKA MÅENDE. (DET SENARE BLiR DEFiNiTiVT BÄTTRE AV ATT JAG SLUTAR ATT FUNDERA!)

HUR GÖR MAN FÖR ATT SLUTA FUNDERA?!

Här kommer ett par söta katter:

Under veckohelgen och början av denna vecka har min svullna mage försvunnit mer och mer och jag kan numera knäppa mina byxor utan problem - även när jag sitter ner! Vätskan har kommit ut "den naturliga vägen" och jag känner mig precis som vanligt igen. Genom mailkontakt med en barnmorska på RMC har jag fått indikationer på att jag visst kan börja spruta igen redan denna mensperioden (det blir i så fall sön 17/2). Samtal med läkaren återstår.


Häromdagen när jag skulle tända eld i kaminen så fick jag tag i en gammal kvällstidning där en rubruk löd: "32-årig man våldtagen av annan man". Jag kunde inte låta bli att tänka tankarna:

Kommer nu denna stackars 32-årings sexuella liv vändas ut och in på inför en ev. rättegång...?

Kommer hans antal sexuella kontakter räknas och användas som bevis för "lättfothet"...?

Kommer man att ifrågasätta om han egentligen inte själv "lockade" den andre mannen till sex med utmanande klädsel...?

Sa han kanske till och med till en början ja men ändrade sig till ett nej...?

Var det inte egentligen hans eget fel att han blev våldtagen...?

För det kan väl inte ha varit den våldtagande mannen som gjorde fel......?

Eller....?

Tidigare idag kom jag på en jätterolig grej som jag tänkte att jag skulle skriva om här i bloggen i brist på provrörsbefruktningsgrejer. Nu har jag tyvärr glömt vad det var och jag är för trött för att komma på något annat bra. Sorry. Här kommer istället en rolig bild som jag inte tror att jag har visat förut:

Idag kom första snön nedsinglandes från skyn här i söder. Då önskar man att man inte stod i en stubbåker och schaktade efter en grävmaskin utan att man paddlade kajak längs Thailands västkust. En kompis till mig gör det just nu. Jag är avundsjuk.

Genom Tingelings blogg hittade jag en hel massa andra bloggar om ofrivillig barnlöshet och annat intressant. Nu har jag dessvärre surfat runt så mycket på dessa att jag mår illa.... Därför kommer här en bild som inte alls är rolig i sammanhanget...

Idag har jag varit så pass kreativ att jag ändrat lite i min profil. Ungefär så här ser det ut nu:

Fibula (kvinna 35)

Hej! Jag är en glad (för det mesta och trots allt) snart 36-årig tjej som försökt skaffa barn med min sambo under ca 5 års tid. Just nu försöker vi med IVF eller provrörsbefruktning. Det är det denna bloggen handlar om! Välkomna in!

 

Det är lika bra att försöka

ha så roligt som möjligt

även om allt är åt helvete!

Dessutom har jag bråkat med min sambo om klinkers. Här kommer en bild på något helt annat:

Under tiden jag skrev det förra inslaget fick jag min Suprefactblödning. Den ska komma kring Dag 10 men de flesta (som jag känner till) på familjeliv.se har fått den senare. Jag är alltså onormal... Sitter nu i telefonkö till sjukhuset.....

Idag är jag totalt mentalt urladdad efter en anställningsintervju för ett jobb som jag väldigt gärna vill ha. De grillade mig i en timme och en kvart, vilket väl måste vara ett bra tecken...? Jag fick många bra frågor som jag lyckades svara på utan att göra bort mig totalt men jag fick även några frågor som är OMÖJLIGA att svara på, särskilt när man befinner sig i en pressad situation. Exempel på sådana frågor är "Vad är flexibilitet för dig?", eller "Vad gör dig riktigt arg?" (det blev tyvärr ett klyschigt Miss Sweden-svar på den sistnämnda frågan........blä!).




Jag hade bestämt i förväg vad jag skulle ha på mig på intervjun men idag när jag tog på det så upptäckte jag till min förskräckelse att någon varit i min garderob inatt och sytt om alla kläder så att de inte passade längre! Brallorna satt antingen för stramt över häcken eller var för korta, blusarna hade ändrat form och kavajerna hade fått flaskhalsaxlar!! Mysko....

Men i det stora hela så gick intervjun nog så bra som den skulle kunna gå. Jag kände att tre av fyra intervjuare tyckte om mig rent socialt och är man en av fem som har blivit kallade till intervju av 66 sökande så måste de ju anse att mina kvalifikationer räcker :) 

Jag tycker mig må psykiskt BRA av suprefacten (antagligen för att den tar bort mina kvinnliga könshormoner - så är dags i min naturliga menscykel brukar jag må skit psykiskt, pms alltså, och så här stabil brukar jag bara vara typ 2 veckor i samband med och direkt efter mens) och det vore ju coolt om Suptefacten har hjälpt mig att göra bra ifrån mig på intervjun! (Då har den fört NÅGOT bra med sig hur det än går med "det andra").

Nu ska jag hålla tummen ett par veckor (av ytterligare en anledning!).




Förlåt - jag hatar egentligen blödiga gullipluttbilder, men.......................det är trots allt en välhållen tumme.

I denna blogg, som f.ö. är den första jag någonsin producerat, kommer jag att försöka skriva om mina tankar och känslor kring den provrörsbefruktning med alla dess olika faser som jag kommer att utsättas för under hösten/vintern 2007.