Fler barn?

Nu är Tjorven snart ett år och funderingarna börjag smyga sig på. Borde man försöka skaffa fler barn? Det är en knivig fråga och jag vet inte vad jag vill.

Naturligtvis
skulle jag vilja ha ett barn till om hon/han var lika underbart fantastiskt mysig och härlig som Tjorven. Och OM befruktning, graviditet och förlossning går lika smärtfritt (relativt iaf) som förra gången - jag blir ju inte yngre, fyller 38 i nästa vecka. Och OM jag kunde få en garanti på förhand att barnet inte skulle lida av någon kromosomavvikelse (detta skrämmer mig nog mest av allt). Och OM.... Ja, ni fattar.

Men inga sådana garantier finns ju och just nu känner jag nog mig för rädd för att försöka igen. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Jag blir oerhört känslomässigt berörd (gråter som en gris alltså) när jag ser förlossningar eller komplikationer i samband med graviditeter/förlossningar på TV. Och när jag hör om föräldrar som mist ett barn.

När jag var mitt uppe i IVF och annat stängde jag av känslorna för att öht klara av det. Vi hade försökt bli med barn under ganska många års tid och fått en hel del middfall. Vi försökte att inte stressa upp oss utan tänkte att det blir när det blir. Därför sökte vi inte heller hjälp förrän efter fem års försökande.

Känslorna är inte längre avstängda. Det går inte när man har barn har jag märkt. Vågar jag då kasta mig in i den känslomässiga orkan igen som att försöka skaffa barn innebär? Jag vet inte. Är det inte tryggast att vara nöjd och glad med det jag har fått? Alltså världens underbaraste unge! ....som då får växa upp utan syskon...

Vi har två bra ägg "i frysen". Kan man verkligen låta dem ligga där?! Två potentiella barn...

När jag träffade en kompis härom dagen som har en flicka som är 6 veckor yngre än Tjorven så fick jag mig en reläj tankeställare. Hon är sorten som oroar sig mycket, således är hon en väligt orolig mor som skapar en massa problem som annars inte hade funnits (tror jag). Hon mår inte alls bra i sin mammaroll. Sover inte, äter inte och har väldigt dåligt tålamod med sitt barn. Hon blir riktigt arg på flickan så fort hon börjar gnälla det allralillaminsta. Men ändå funderade hon allvarligt redan på fler barn. Jag höll på att trilla av stolen! Förstår inte alls hur hon tänker.

Hur kan då jag som har och har haft det så lätt (förutom alla år av misslyckade försök..) tänka att jag inte vågar?! Vad är det värsta som kan hända? Att det misslyckas så klart. Men då har jag ju fortfarande Tjorven som ju är det finaste... Att barnet får Downs Syndrom? Är det så farligt då? Ett barn är ett barn är en människa.. Jag hörde i helgen om en bekant till mig som just fått en flicka med DS. De hade tydligen försökt i väldigt många år (mamman är 45) och det hade inte synts på UL i förväg. Vad känner man då som förälder....? Oändlig lycka antagligen. Samtidigt som en oändlig sorg. Fy fan.

Nej. Jag vågar inte. Punkt.


p.s. Tjorven har börjat säga Tappa igen =)
Hon försöker sig även på Tittut men dte är svårt...


Bara två ägg i frysen

Hej

Idag mår jag inte heller illa. Än så länge i alla fall.

I vilket fall som helst så har jag på känn att jag inte är gravid.

Men det känns faktiskt inte som någon katastrof. Anledningen är följande: Skulle jag bli gravid på detta försök har jag bara två ägg i frysen att göra syskonförsök med. Det ena av toppkvalitet och det andra av något sämre kvalitet. Chansen för att äggen överlever frysning och upptining är enligt RMC 70 % vilket med äggkvaliteten sammantaget innebär att jag kanske har EN chans till syskonförsök. Det känns för lite. Jag vill ha fler chanser.

Minst så här många ägg vill jag ha:



image91



Psst! *viskar* Nästan gång ska jag spruta in mer Gonal F än de ordinerar så att jag får fler äggblåsor! Säg inte det till någon! Jag skiter i om jag blir överstimulerad!!


image92

RSS 2.0