Fler barn?
Naturligtvis skulle jag vilja ha ett barn till om hon/han var lika underbart fantastiskt mysig och härlig som Tjorven. Och OM befruktning, graviditet och förlossning går lika smärtfritt (relativt iaf) som förra gången - jag blir ju inte yngre, fyller 38 i nästa vecka. Och OM jag kunde få en garanti på förhand att barnet inte skulle lida av någon kromosomavvikelse (detta skrämmer mig nog mest av allt). Och OM.... Ja, ni fattar.
Men inga sådana garantier finns ju och just nu känner jag nog mig för rädd för att försöka igen. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Jag blir oerhört känslomässigt berörd (gråter som en gris alltså) när jag ser förlossningar eller komplikationer i samband med graviditeter/förlossningar på TV. Och när jag hör om föräldrar som mist ett barn.
När jag var mitt uppe i IVF och annat stängde jag av känslorna för att öht klara av det. Vi hade försökt bli med barn under ganska många års tid och fått en hel del middfall. Vi försökte att inte stressa upp oss utan tänkte att det blir när det blir. Därför sökte vi inte heller hjälp förrän efter fem års försökande.
Känslorna är inte längre avstängda. Det går inte när man har barn har jag märkt. Vågar jag då kasta mig in i den känslomässiga orkan igen som att försöka skaffa barn innebär? Jag vet inte. Är det inte tryggast att vara nöjd och glad med det jag har fått? Alltså världens underbaraste unge! ....som då får växa upp utan syskon...
Vi har två bra ägg "i frysen". Kan man verkligen låta dem ligga där?! Två potentiella barn...
När jag träffade en kompis härom dagen som har en flicka som är 6 veckor yngre än Tjorven så fick jag mig en reläj tankeställare. Hon är sorten som oroar sig mycket, således är hon en väligt orolig mor som skapar en massa problem som annars inte hade funnits (tror jag). Hon mår inte alls bra i sin mammaroll. Sover inte, äter inte och har väldigt dåligt tålamod med sitt barn. Hon blir riktigt arg på flickan så fort hon börjar gnälla det allralillaminsta. Men ändå funderade hon allvarligt redan på fler barn. Jag höll på att trilla av stolen! Förstår inte alls hur hon tänker.
Hur kan då jag som har och har haft det så lätt (förutom alla år av misslyckade försök..) tänka att jag inte vågar?! Vad är det värsta som kan hända? Att det misslyckas så klart. Men då har jag ju fortfarande Tjorven som ju är det finaste... Att barnet får Downs Syndrom? Är det så farligt då? Ett barn är ett barn är en människa.. Jag hörde i helgen om en bekant till mig som just fått en flicka med DS. De hade tydligen försökt i väldigt många år (mamman är 45) och det hade inte synts på UL i förväg. Vad känner man då som förälder....? Oändlig lycka antagligen. Samtidigt som en oändlig sorg. Fy fan.
Nej. Jag vågar inte. Punkt.
p.s. Tjorven har börjat säga Tappa igen =)
Hon försöker sig även på Tittut men dte är svårt...
Tja, det är inte lätt! Beslutet alltså. Fast jag tänkte mest på Junior, vad blir / är bäst för honom? Jag har otrolig glädje av mina syskon, likadant för A. Så vårt beslut var lätt; om Junior bara får hälften så mycket glädje av sitt (eventuella!!) syskon så har vi gett honom den bästa gåvan han kan få. Även om nästa bebis kanske inte är lika lätt eller glad som honom, tja, nu har vi ju övat lite, så rent logiskt så borde vi ju få ihop det också!
Och sen är det oron för att Liten inte ska vara frisk; vad göra då?!?!? Det är det värsta. För om Junior får ett syskon som kommer att kräva otroligt mycket av vår tid, ett syskon som han kanske måste bli ansvarig för när vår tid är slut, tja, det är en helt annan frågeställning. Som jag helst vill undvika. Men den tanken sliter på mig.
Lycka till i tankebanan, du får gärna diskutera mera, jag är helt med på det hela! Kramar!
Ja det är ingen lätt fråga - för man vet ju att man har världens bästaste bästa redan som det är...
Jag har bestämt att Gullgosen ska få syskon (om det går) för att han ska slippa vara ensam kvar med mig (för vi har ju en annan livssituation än ni). Att han inte ska behöva ta hand om sin gamla mamma själv.
Men också för att (oftast iallafall) så är det en gåva till barnet att få ett syskon.
Probelemet är som du säger om syskonet blir en person till att ta hand om istället för ett stöd. Delvis kan man ju kontrollera det - några faktorer - men de flesta kan man ju inte kolla innan (ADHD, Autism mm).
Svåra val - men ni har ju lite tid på er!
kram
Hmmm, om det är kromosomavvikelser som du är orolig för så går det ju att kolla. Det finns ju dock mycket annat som kan hända som man inte har kontroll över. Förstår hur du känner, man är ju så oändligt tacksam för det man har som är så fint och perfekt, och tänk tänk tänk om man skulle "förstöra" det. Jag tänker nog ändå att det är värt risken. Precis som Gullgossens mamma säger så blir det ju extra speciellt i vår situation.
Lycka till vad du än beslutar. Och du den känslomässiga orkanen är en stilla bris när man redan är mamma....
Kram
Tack för era fina, tänkvärda svar! Jag har tänkt att jag skulle lägga ut ett långt och genomtänkt svar till envar av er men tiden har inte funnits!
Jag funderar vidare..
Kram och tack :-)
