MINprovrorsbefruktning

Jag känner mig ilsken.

Jag svävar ut och är dålig på att hålla mig till ämnet här på min blogg. Har funderat på att starta en ny blogg om arbetslöshet och hopplöshet och livet i allmänhet, men kommit fram till att jag då skulle spendera ALL min tid framför datorn istället för NÄSTAN all min tid som är fallet nu...(bloggsurfning, facebook, ams och familjeliv.se).

SÅ! Tillbaka till ämnet!




Ovan är en bild på de mediciner jag tar och ska ta snart. Utöver detta tar jag B 12-vitaminer, Folsyra och dricker Aloe Vera-juice (det sistnämnda på eget bevåg utan att har rådfrågat någon doktor).

Imorgon ska jag börja med en ny medicin (äntligen!). Gonal F. Dessvärre har jag pga min nervositet inför behandlingen och allmänna sinnesförvirring glömt om de sa att jag skulle fortsätta med den gamla medicinen (Suprefact - den som får mig att må bra) eller om jag ska sluta med den när jag börjar med den andra... Det känns väsentligt att jag gör rätt.

Fortsättning följer.....

Igår började jag med att bara ta en dos Suprefact om dagen. Det kändes lite vemodigt då jag ju mått så bra av Suprefacten. Suprefacten är min vän och nu får jag bara träffa henne hälften så mycket (Oj! Nu lät jag tokig igen..).



Skämt åsido så mår jag faktiskt inte lika bra psykiskt längre. Det kan bero på att jag är arbetslös och inte har tvingat mig till sysselsättning på sistone. Tidigare har jag gått och jobbat (gratis) hos en hantverkare dels för att sysselsätta mig själv så att jag inte skulle börja få dåligt självförtroende som arbetslös och obehövd, dels för att lära mig hantverket. Nu har jag inte gjort någonting på en vecka och två dagar. Förutom att gå på anställningsintervju, blogga, surfa på familjeliv.se och plocka svamp. Börjar känna mig värdelös... Jag försöker hålla humöret uppe genom att hitta anledningar till att skratta så mycket som möjligt. Till och med icke spontana skratt utlöser kemikalier i hjärnan som gör att man mår bättre. Här är ytterligare ett exempel på vad jag kan skratta hejdlöst åt om jag är på rätt humör:




Tyvärr är jag inte på det humöret idag...

Torsdagen den 4 oktober ska jag börja injicera Gonal F. Detta hormon ska hjälpa min kropp att producera många fina ägg som de ska plocka ut för provrörsbefruktning ca två veckor senare. Jag har varit orolig för det där med äggplockning eftersom det onekligen låter väldigt obehagligt. Men mina kompisar på familjeliv.se har försäkrat mig om att det inte alls är särskilt farligt. Mitt intellekt tror på dem men inte min livmoder....




Nu måste jag se om jag har Photoshop på den här datorn. Jag ljög på min anställningsintervju och sa att jag kunde det programmet så det är väl säkrast att jag lär mig det........

Hej! Idag är det Dag 7 av mitt Suprefactinjicerande. Jag mår fortfarande strålande stabilt psykiskt (förmodligen mår jag ganska normalt men det är tyvärr inte något jag är bortskämd med...). Har börjat få lite mensvärk. Jag tror att jag har två olika fysiska biverkningar av medicinen. Den ena är huvudvärk, men det är lite svårt att veta om det är en biverkning eller ej eftersom jag haft huvudvärk i princip varje dag sedan puberteten. Men den känns lite annorlunda, så det är nog en biverkning. Biverkning nr 2 är dessvärre illaluktande flytningar. Vi pratar inte mer om det...

Här kommer istället en bild på ett roligt LP-skivomslag:


Gå in på den förstnämnda bloggen och läs killens kommentarer till alla hysteriskt roliga skivomslag. Oslagbart!
Gå in på den andra om ni vill läsa om en superintelligent, kreativ och smått hysterisk ung tjej som tyvärr slösar bort sitt liv och sina talanger genom att sälja sin kropp.

Vi sär så.

Idag är det "Dag 3" av mitt Suprefactinjicerande och det har redan blivit lite av rutin. Jag stack mig själv både igårkväll och nu i morse (var tvungen att ringa direkt och berätta det för mamma eftersom sambon inte blev ett dugg imponerad då han injicerat sig själv sedan han var 7 år...dock inte med Suprefact då utan med insulin).

Jag är dessutom lite förkyld med rinnande näsa och då är man ju extra känslig på huden och sticket känns mer. Men idag var det inte själva sticket som kändes utan snarare när jag sprutade in vätskan. Jag fick spruta väldigt sakta för att det skulle vara någorlunda smärtfritt. Men egentligen, om man verkligen tänker efter så gör det ju inte särskilt ont. Inte om man jämför med t ex att nypa sig själv i armen eller att noppa ögonbrynen. Det är själva idén som gör ont. Idén av att sticka en nål in i sin kropp. Nålar hör inte hemma i kroppar, de hör hemma i symaskiner.

Idag är det "Dag 2", dvs jag började injicera suprefact för att nollställa mina egna hormonnivåer igår morse (det innebär alltså att jag kommer att försätta mig själv i klimakteriet - har redan börjat få svettningskänningar!). Det kändes lite läskigt att påbörja denna behandling - oåterkalleligt på något vis. Jag var flera gånger veckorna innan nära att skita i det och istället ägna min energi resten av livet till att försöka göra karriär och "bli någon". Men nu har jag alltså börjat och planen är att jag så småningom ska ägna min energi åt en ny liten människa (vilket i teorin inte hindrar att jag gör karriär senare..i praktiken kommer det nog att vara för sent).

Jag känner mig inte helt förberedd för allt som ska hända. Det känns som om allt har gått för fort trots att det var 2,5 år sedan vi sökte för ofrivillig barnlöshet första gången. Vi har fått en massa information från sjukhuset men det känns som om jag inte vet någonting.

Jag slipper ta mina sprutor själv eftersom min sambo har injiceringsfärdigheter :) Det gör naturligtvis SVINONT att sticka nålen i magen men den smärtan sitter i princip enbart i huvudet...