MINprovrorsbefruktning

Jag tror att vattnet gick ungefär samtidigt som vi begav oss hemifrån efter lunch (lunch och lunch förresten, jag fick väl i mig någon deciliter makaroner...). Men det var ju inte alls som jag hade föreställt mig, det sipprade ut lite långsamt och eftersom det gjorde så ont i nedre magen så var det svårt att avgöra om man kissade på sig eller om det var fostervattensavgång. Jag kan inte minnas att det rann ut i snabbare takt senare heller.

Efter att lustgasen plockades fram har jag inte full koll på vad som hände. Jag vet att vi fick byta rum ganska snart, till ett med dusch. Jag satte mig i duschen som lindrade smärtan oväntat bra. Eftersom jag inte kunde sitta still när värkarna kom (det kunde jag inte på hela tiden, de sa till sambon att jag var väldigt "rörlig" i sängen (haha! Jag försökte ju bara krypa ifrån smärtan!), så de kunde inte använda CTG på mig och fick lite senare istället sätta elektroder på Tjorvens huvud för att hålla håll) så kröp jag omkring på golvet i duschen. Krypandet skavde på knäna så jag la en handduk på golvet och först efter ett bra tag märkte jag att jag lagt handduken på golvbrunnen och tydligen orsakat översvämmning långt ut i rummet! Sambon märkte ingenting eftersom han satt och löste korsord... Pinsamt.

Efter att jag kom ut från duschen så erbjöd min barnmorska (till min stora förvåning) mig petidin. Jag tackade och tog emot! Det lindrade värkarna på ett behagligt sätt, tog udden av dem liksom. Skönt! Jag tror inte att medicinen fick själva värkarna att avta i styrka dock, något som petidin tydligen kan göra. Jag fick senare även en epidural, men jag kan inte minnas att smärtan blev så mycket lindrigare av den.. Men så var jag också ganska "borta" under fr a senare delen av förlossningen så mitt minne är kanske inte så tillförlitligt. Jag fick lustgas under hela tiden, förutom när jag satt i duschen av förklarliga skäl, och jag tycket definitivt att det var den allra bästa smärtlindringen tillsammans med duschen. Ett tips till er som inte fött ännu: man kan höja lustgasdosen i tre (?) nivåer, utnyttja det!

Epiduralen:



Efter det var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, en som var betydligt rakare och tydligare i sitt sätt och henne gillade jag. Tyvärr skrek jag, trots det både det ena och det andra till henne också när det gjorde ont... Bland annat så var jag förbannad för att när jag ställde frågor så uppfattade jag det som att jag inte fick ordentliga och ärliga svar (ff av barnmorska nr 1). Jag tyckte dessutom att de svarade på ett sätt som man svarar ett barn. När jag sedan någonstans i dimman hörde att sambon fick raka och tydliga svar på sina frågor så skrek jag åt dem "Varför svarar ni inte mig på det sättet? Tror ni att jag är korkad bara för att jag ligger hjälplös här" och saker i den stilen. När sedan krystvärkarna satte igång så skrek jag väl de vanliga sakerna som att "Fattar ni inte att det inte GÅÅÅÅR?!" och "Det gör mer ont än vad som kan vara normalt, något måste vara fel, ni måste plocka UUUT henne!!"

På sängen jag låg i satt det ett handtag på varje sida och i dessa fanns elektronik för att höja/sänka sängen och sånt. Relativt ömtåliga gissningvis alltså.. Dessa låg jag och ryckte rytmiskt i och skrek olika saker i takt med ryckningarna. Vanligtvis skrek jaj "Aj, aj, aj, aj, aj, aj, aj, aj!" men helt plötsligt (trots vad jag skrivit i mitt förlossningsbrev) övergick det vid något tillfälle till "klipp, klipp, klipp, klipp, klipp, klipp, klipp, klipp!" Sambon och barnmorskan hade tydligen haft lite roligt åt det. Jag kan väl själv också skratta åt det nu såhär i eftehand men just då var det på fullaste allvar. Som tur var gjorde de som jag skrivit i mitt förlossningsbrev och inte som jag skrek. Jag skällde också en hel del på sambon för att han inte hjälpte mig tillräckligt mycket. Vad han nu skulle hjälpa mig med... Antagligen ganska vanligt.




Jag bajsade på mig under förlossningen som de flesta andra. Detta bekymrade dock inte mig det allra lilla minsta. Jag bad tvärtom till och med sambon att torka bort det vid något tillfälle när det inte fanns någon barnmorska/undersköterska i rummet! Det trodde man inte innan... Ens hämningar försvinner totalt när man ligger där med underlivet i vädret!

Vid några tillfällen lyckades jag somna helt kort mellan värkarna. Då drömde jag konstiga drömmar (pga lustgasen?) och när jag i vaknade till igen så svamlade jag en hel del till sambon. Han (som själv aldrig tar någon som helst medicin) ville då sänka lustgasdosen eftersom han trodde att jag hallicunerade och jag fick böna och be för att de inte skulle göra det!

Krystvärkarna var helt annorlunda än den andra värkarna. Smärtan var behagligare på något sätt och eftersom man visste att Tjorven kom ut liiite mer för varje krystvärk så såg man nu ett syfte och så småningom även ett slut med alltihop. Mina krystvärkar började alltid med att kroppen själv ljudligt "drog efter andan" som när man får ett slag i mellangärdet ungefär, fast långsammare. Sen följde själva värken och då kom också ett ljud av sig självt. Ljudet kändes djuriskt och primalt på nåt sätt och jag kände igen det från Anna Wilsbys dvd med profylaxövningar som jag köpte för några veckor sedan. Det var nu jag fick i princip den enda behållningen av dvd'n; andningsövningarna funkade inte alls eftersom jag helt enkelt inte kunde slappna av när värkarna kom. Men nu kunde jag styra kraften i krystvärkarna genom att försöka hålla "ljudet" i det lägre tonregistret snarare än att pipskrika. Det funkade faktiskt!

Tjorven föddes så äntligen kl 23.31 på fredagskvällen. Jag tog ut henne själv, när halva hon var kvar i mig, och la henne på bröstet. Det var naturligtvis det mest fantastiska någonsin. Hon var blåaktig i huden, kladdig av blod och klet och hade "konhuvud", men hon var ändå det vackraste jag sett. Hon föddes i sk vidöppet läge (det visste jag inte att det hette innan Kattmamman skrev om det i sin blogg) så hon kom med ansiktet vänt mot mig. Sambon fick klippa navelsträngen efter ett tag, när den slutat pulsera och sen när livmodern (nej nej nej! moderkakan ska det ju va!) kom ut (efter ca 10-15 minuter och med ett par svagare krystvärkar) och hade undersökts av barnmorskan så fotograferade vi den! Barnmorskan höll upp den med hela fostersäcken (eller vad det heter) som Tjorven har bott i de senaste 9 månaderna. Fantastiskt. (Men samtidigt lite äckligt.. sånt äckligt trodde man inte att man skulle syssla med innan).




Tjorven vägde 3095 gr och var 51 cm lång. Ganska smal alltså. Vi fick vara kvar i rummet på förlossningen hela natten (sambon åkte hem och matade katterna och sov några timmar framåt morgonen) och halva dagen därpå eftersom det var fullt på bb. Det kändes tryggt att vara kvar. När vi kom upp till bb kändes allt mer opersonligt och personalen var stressade. Jag och Tjorven stannade en natt till (den natten blev orolig pga strulig amning..) och sen åkte vi hem efter lite tjat och övertalning så fort Tjorven hade läkarundersökts och mitt onda underliv hade "godkänts" av en gynekolog. Jag blev bara sydd med tre stygn men jag hade en massa småsprickor och svullnader kring urinröret som gjorde det väldigt svårt att kissa, det gick låååångsamt och jag kunde inte känna riktigt om/när jag tömt blåsan. Jag kissade även på mig både första och andra natten och de var tydligen ganska oroliga för det... Det har blivit betydligt bättre nu men är inte helt bra, jag känner mig ofta kissnödig men när jag sätter mig så kommer det inget... Dessutom fick jag ett oliiiidligt smärtsamt hematom (inre blödning och svullnad) på ena blygläppen och det är tyvärr fortfarande kvar och tvingar mig att gå som en anka... Hemorojderna blev inte värre till en början men nu har de av någon anledning blivit ganska mycket värre.. Fattar ingenting..

Grattismackorna man fick på förlossningen någon timme efter att Tjorven kommit ut:




Ja, det var min förlossningsberättelse det. Jag har förstått att jag kommit förhållandevis lindrigt undan. Hela förlossningsförloppet gick snabbt för att vara första barnet och jag sprack nästan ingenting. Amningen funkar bra och Tjorven visar än så länge inga tecken på kolik eller annat otrevligt. Själva graviditeten, förutom illamåendet och foglossningen alldeles i början, var ju bara trevlig och fick mig att må bra! Som min barnmorska från mvc i Blekinge uttryckte det när hon ringde oss på bb för att höra hur allt hade gått "Du verkar ju som gjord för att föda barn!" Men trots det så känner jag inte i dagsläget att jag vill göra om det. Nu har vi lilla Tjorven och det känns alldeles tillräckligt.

Nu har jag varit smart och suttit uppe hela natten medans Tjorven har sovit gott. Jag får skylla mig själv om jag blir så trött att jag gråter...