Sömn
Så igår gjorde jag det för första gången...
Lät henne somna själv av utmattningen efter sitt eget skrik.
Jag låg precis bredvid och tittade på henne hela tiden...med en kudde under huvudet och en tjock, ljudisolerande ovanpå.. Hela den evighetslånga kvarten eller så som det tog (jag vågade inte ens vända mig och titta på klockan när hon väl hade somnat...).
Jag kände mig hemsk, hemsk, hemsk men jag var ju så trött, trött, trött.
................
Så idag (efter några vakenstunder inatt och tidigt i morse) sov vi till HALV TOLV!!!
Din stackare, förstår att du blev lite frustrerad. Men vilken bonus, halv tolv!!!
Det var några mer erfarna föräldrar som sa åt mig att jag måste sluta bära henne till sömns de kvällar hon skriker för då får jag till slut inte göra annat. Men det kändes ju inte direkt bra...
Jag tror inte på att man kan bära för mycket eller amma för mycket eller göra något annat kärleksfullt för mycket.
Däremot så tror jag inte att det är farligt att bebis skriker så länge man är där. Men känns det inte bra, så bär henne för sjutton!!!
Vi har burit och ammat och gullat med Lillkatten precis hur mycket som helst, och nu vid två års ålder är han en självständig och trygg liten kille som somnar själv i sin egen säng.
Jag tror inte på att man kan bära för mycket eller amma för mycket eller göra något annat kärleksfullt för mycket.
Däremot så tror jag inte att det är farligt att bebis skriker så länge man är där. Men känns det inte bra, så bär henne för sjutton!!!
Vi har burit och ammat och gullat med Lillkatten precis hur mycket som helst, och nu vid två års ålder är han en självständig och trygg liten kille som somnar själv i sin egen säng.
Jag tror egentligen inte heller man kan bära eller amma eller göra nåt annat kärleksfullt för mycket. Där håller jag med Kattmamman. Men å andra sidan håller jag med dina "erfarna" vänner, du kommer förmodligen inte få göra annat. Det finns andra vägar att lära barnet att hitta sömnen om man som förälder känner att nä, det här orkar jag inte längre. Så trots att närheten och tryggheten och bära och amma och allt det där självklart är det som barnet helst vill ha, tror jag också på att skapa rutiner som funkar för en vettigare vardag. För en gladare mamma. Ibland betyder det att bryta mönster om det nuvarande inte fungerar. Kanske denna metod som du provat nu inte känns rätt (?), men det finns ju andra, mildare sömnmetoder.
En liten parentes om det här med att bära - i mitt fall är det fysiskt omöjligt att bära och vyssja båda tvillingarna till sömns, även om båda skriker som besatta. Jag får helt enkelt hitta andra lösningar, vilket jag också gjort nu när jag varit ensam hemma i flera dar. Visst, det är skrikigt som FAN ibland, men jag märker också att de nu somnar hundra gånger lättare och fortare än vad min stora dotter nånsin gjorde när hon var bebis. Och henne bar jag, kan jag lova. Och lyfte upp. Vaggade i timtal, ammade, you name it. Gissar att tvillingarna blivit tåligare och faktiskt lärt sig somna själva - som tvillingförälder har man helt enkelt inte varken tiden eller den fysiska möjligheten att kånka runt på dem hela tiden. Och det blir nog folk av tvillingungar också.
lw
Tack Kattmamman och lillawi för kloka ord.
Klart att man inte kan bära eller amma eller göra nåt annat kärleksfullt för mycket.. För barnets skull iaf. Nu handlade detta inlägg mer om mig faktiskt. Hur mycket JAG orkar. Eftersom jag märker att mitt tålamod tryter ganska snabbt när jag blir väldigt trött så är det trots allt bättre för Rut att jag gör så här än att jag höjer min röst eller vaggar för häftigt i desperata försök att få henne att slappna av och tystna.
Nu har det inte alls behövts sedan jag skrev inlägget utan lilla Rut har somnat nästan "med direkten" som min brorsdotter brukar säga.
