MINprovrorsbefruktning

Denna veckan testas begreppet "nej". Det är inte lika roligt för mamma som den gångna månaden när varje fråga har besvarats med ett glatt "ja!".

Nya ord:

Pottla = smaka
Tuppa = strumpa
Tååta = torka
Shäshä = Svensson
Busha = borsta (tänderna)
Båtä = boken
Mosha = mössa
Täppa = knäppa (upp)
Opa = öppna
Tappa = trappa

Vistelsen på dagis verkar ha inneburit en morot för Tjorven att få fart på språket. Många nya ord är det. För många för att jag ska minnas alla. Ett urval är dock:

Pucka - pulka. Det ska åkas pulka jämt nuförtiden!
Baan - banan (det började som bonne men utvecklades till nästanrätt)
Titta - titta (en morgon på väg till dagis använde hon titta tillsammans med inte mindre än två (!) andra ord i en liten mening: titta mamma dä! och pekade på lite snö som hamnat i hennes pulka.)
Klappa (med mycket luft tillsammans med l:et) - klappa (det är både hundar, katter och människor som ska klappas)
Tai - tack
Banka - banka (mamma tycker om att bli bankad på ryggen :-) )
Båatha - bada
Bull (mycket luft med l:et) - boll

En annan liten mening som på alldeles sistone har börjar höras väldigt frekvent är:
Jallha (dän) eller Bla ha dän - (jag) vill ha (den)

En annan, som kommer både vid rätt och fel (t ex när man frågar var är tänderna?) tillfällen är:
Dä boota - där borta


Nu kommer jag inte på ett endaste ord till men det är många fler! Hon härmar oss ofta när vi säger saker.

Och så sjunger hon jämt och ständigt. På sitt eget lilla vis..

Jag har försökt påpeka sedan en tid för Tjorven att när man vill upp ( t ex upp i knät på mamma när man är på golvet eller upp från stolen när man ätit färdigt) så bör man inte bara sätta igång och gnälla med armarna viftandes i luften utan man bör försöka förmedla med ord det man vill. Man kan t ex säga upp som är ett enkelt enstavigt ord för en ettåring. Detta utan framgång..tills nu! När hon ansåg sig ha ätit klart sin frukost (mamma var iofs av en annan åsikt men dte är en annan historia..) viftade hon med armarna i luften och sa Opo, opo!

Ett av de nya orden som ofts kommer från Ruts mun nuförtidern är Labatta eller Lawatta. Hon brukar säga det med ljus röst, pekandes och med en menande blick åt mig. När hon vill ha något eller vill visa något. Kanske det betyder Där borta? Bland annat.

Denna vecka håller vi fö på med inskolning på dagis. Idag kommer att vara den första dagen då hon ska vara där hela dagen utan mamma eller pappa. Det har hittills gått både bra och dåligt. Bra när de är inomhus och leker "som vanligt", hon är orädd och framåt. Dåligt när de är ute (antagligen för att hon inte gillar alla kläder - hon kan ju inte röra sig och får bara sitta stilla i en pulka eller vagn). Detta är problematiskt då det är ett utedagis. Dåligt när de ska sova. Hon vill Tappa eller ligga i sin vagn eller hängmatta, inte ligga i en tjock sovsäck ute på en altan på en madrass med en massa andra barn. Men hon vänjer sig väl!

Tjorven kan en hel massa saker nuförtiden. Jag har varit dålig att skriva upp utveckligssaker i anteckningsboken som började så bra; det har visat sig att här och min statusuppdatering på facebook har blivit bästa ställena för sådana saker.

Detta kan/gör/är Tjorven, drygt 1 år:

Hon pratar rapparkalja mest hela tiden. Man vet inte riktigt om hon pratar med sig själv, sina leksaker eller oss andra..
Riktiga ord som kommer ofta:
Ooj! - det vanligaste ordet, används i alla möjliga sammanhang tillsammans med ett pekande finger. Hon säger det verkligen från maggropen och låter oerhört förvånad varje gång!
Ta taa - "Tack, tack". Används både när hon får något och i synnerhet när hon ger något.
Häij! - "hej". Varje gång hon får syn på någon (människa eller djur) som hon inte sett på en stund. När det är någon av katterna blir rösten ljusare och hejet mer utdraget. Antagligen är det ungefär så jag själv låter. Och så låter det alltid som en fråga?
Dä/däj/däa - "där", även detta ord används tillsammans med ett pekfinger.
Namnamnam kan vara både bröstmjölk och annan föda. Även kattmat.

Mamma/pappa kan sägas på en rad olika sätt. Några exempel är Baba, wawa, lamamaa, lamaa
Amma heter fortfarande oftast Tappa/tappaa (tapatapatapatapa). Men ibland även Patta. (Nu blev genast slangordet Pattar lite trevligare.)
Det finns säkert fler så jag kanske fyller på här..

(Påfyllning 20100104:)
Push - puss (..har hon ju sagt länge)
Illaa (med tjockt l och nästan ohörbart i) - vanligt förekommande ord men ingen vet vad det betyder, inte ens Tjorven tror jag.
Schå! - så (började hon säga under nyårshelgen vid helt adekvata tillfällen)

Hon sjunger ofta. Och dansar gärna, särskilt till musik med tydlig trumrytm.

Hon kramas hårt och ofta. Ibland säger hon "Aaaah" samtidigt. Det är mysigt :-)
Går några enstaka steg själv, de första stegen kom 16 december. Hon går bra om man håller i ena handen, särskilt om hon håller nåt annat i andra handen, men hon vill helst att man håller henne i båda händerna.
Älskar nallar (som hon kramar och pussar hårt), bollar och böcker. Och sin gåvagn.
Stänger munnen ibland när hon pussas. Kan t o m göra ett smackande pussljud!

Hon kan kliva upp på gunghästen och gunga själv. Lite svårare att kliva av men det går för det mesta.
Kan gå ner från soffan själv men svårare att komma upp.
Kan gå både upp och ner för hela trappan själv. Men mamma står naturligtvis hela tiden bakom.

Favoritsysselsättningen på ovanvåningen är att hämta insatsen till Baby Björn-pottan (som hon inte har börjat använda ännu!) på toa och köra omkring med den på golvet fram och tillbaka, fram och tillbaka i hallen i evigheter.

Hon äter dåligt. En bra dag får jag i henne några enstaka teskedar mat vid varje måltid. Pepparkakor och lussekatter går bättre! Och korv, blodkorv och prinskorv. Men eftersom hon ammas fortfarande är det ju ingen katastrof och vi hetsar inte upp oss för det. När hon börjar dagis den 11 jan lär hon få äta mer. Undrar om hon har tänkt på det..

Hon har fått 4 tänder  och den femte är på gång såg jag igår! Hon gillar att borsta tänderna. Har en tandborste som hon borstar med och så har vi (eller snarare mamma) en tandborste som vi (jag) borstar med. Olika tandkrämssmaker också - den godaste på "min" tandborste.

Hon sover fortfarande med mig i stora sängen. Spjälsängen åker snart ut i garaget för den står bara och tar plats. Middag sover hon utomhus i vagnen eller i hängmattan ovanför sängen.

Hon blir avundsjuk när mormor och morfar eller mamma och pappa, eller för den delen morbror kramar eller bär på någon av de andra kusinerna. Särskilt när mamma eller morfar gör det.

Hon är väldigt framåt och orädd med andra barn. Ett par gånger har hon "pussat" ett barn så att barnet ifråga börjat gråta. Men för det mesta är hon snäll.

Hon hatar att åka bil. När vi ska åka långt måste vi tajma det med hennes sovtider så att vi slipper skrik åtminstone en liten bit.


Nu kommer jag inte på mer. Förmodligen har ni tröttnat på att läsa för länge sen. Detta är nog mest för min egen skull..

Igår satt Tjorven och jag i soffan och ammade lite och tittade lite på tv, jag med bröstet i vädret för att möjliggöra omgående självservering. Då tog Tjorven fram en plastsked från sin leksakslåda och riktade den mot själva leveransstället för födan, min bröstvårta, stoppade sedan skeden i munnen och utbrast "Mmmmm...".

Idag fyller min allrakäraste, finaste gullunge till dotter 1 år.

Det har varit det bästa året i mitt liv.

Nu är Tjorven snart ett år och funderingarna börjag smyga sig på. Borde man försöka skaffa fler barn? Det är en knivig fråga och jag vet inte vad jag vill.

Naturligtvis skulle jag vilja ha ett barn till om hon/han var lika underbart fantastiskt mysig och härlig som Tjorven. Och OM befruktning, graviditet och förlossning går lika smärtfritt (relativt iaf) som förra gången - jag blir ju inte yngre, fyller 38 i nästa vecka. Och OM jag kunde få en garanti på förhand att barnet inte skulle lida av någon kromosomavvikelse (detta skrämmer mig nog mest av allt). Och OM.... Ja, ni fattar.

Men inga sådana garantier finns ju och just nu känner jag nog mig för rädd för att försöka igen. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Jag blir oerhört känslomässigt berörd (gråter som en gris alltså) när jag ser förlossningar eller komplikationer i samband med graviditeter/förlossningar på TV. Och när jag hör om föräldrar som mist ett barn.

När jag var mitt uppe i IVF och annat stängde jag av känslorna för att öht klara av det. Vi hade försökt bli med barn under ganska många års tid och fått en hel del middfall. Vi försökte att inte stressa upp oss utan tänkte att det blir när det blir. Därför sökte vi inte heller hjälp förrän efter fem års försökande.

Känslorna är inte längre avstängda. Det går inte när man har barn har jag märkt. Vågar jag då kasta mig in i den känslomässiga orkan igen som att försöka skaffa barn innebär? Jag vet inte. Är det inte tryggast att vara nöjd och glad med det jag har fått? Alltså världens underbaraste unge! ....som då får växa upp utan syskon...

Vi har två bra ägg "i frysen". Kan man verkligen låta dem ligga där?! Två potentiella barn...

När jag träffade en kompis härom dagen som har en flicka som är 6 veckor yngre än Tjorven så fick jag mig en reläj tankeställare. Hon är sorten som oroar sig mycket, således är hon en väligt orolig mor som skapar en massa problem som annars inte hade funnits (tror jag). Hon mår inte alls bra i sin mammaroll. Sover inte, äter inte och har väldigt dåligt tålamod med sitt barn. Hon blir riktigt arg på flickan så fort hon börjar gnälla det allralillaminsta. Men ändå funderade hon allvarligt redan på fler barn. Jag höll på att trilla av stolen! Förstår inte alls hur hon tänker.

Hur kan då jag som har och har haft det så lätt (förutom alla år av misslyckade försök..) tänka att jag inte vågar?! Vad är det värsta som kan hända? Att det misslyckas så klart. Men då har jag ju fortfarande Tjorven som ju är det finaste... Att barnet får Downs Syndrom? Är det så farligt då? Ett barn är ett barn är en människa.. Jag hörde i helgen om en bekant till mig som just fått en flicka med DS. De hade tydligen försökt i väldigt många år (mamman är 45) och det hade inte synts på UL i förväg. Vad känner man då som förälder....? Oändlig lycka antagligen. Samtidigt som en oändlig sorg. Fy fan.

Nej. Jag vågar inte. Punkt.


p.s. Tjorven har börjat säga Tappa igen =)
Hon försöker sig även på Tittut men dte är svårt...

Tjorven har slutat säga tappa när hon vill amma. Jag har verkligen försökt förmå henna att säga det igen..! Men nej.

Hon säger inte heller nnnnnnnä! längre. Och istället för äjäjäjäjäj säger hon numera ett mera verklighetstroget äj eller äje till hej.

Jag undrar vad som händer inne i småbarns hjärnor när de håller på att lära sig orden. Varför har vissa ord försvunnit helt när andra utvecklats och vissa tillkommit? Konstigt..

Nya ord är:

Dä! = Där
Blsch (ung.) = Bil

Vi har även upptäckt att Baba betyder både pappa och mamma :-)

Tjorven har lärt sig en hel massa ord! Vissa är ganska likt som det egentligen ska låta. Andra inte.

• Tappa (där t låter som ett mellanting mellan t och d och p som ett mellanting mellan p och b) = Amma
• Nnnnnnnä! = Nej/jag vill inte/jag vill någonting annat än det jag gör ft
• Päsch/psch = Puss
• Dappa (låter möjligen identiskt som amma) = Lampa
• Baba = Pappa
• Tschkla (ungefär) = Klocka
• Toppa = Också klocka
• Äjäjäjäjäj = Hej, hej
• Dldadldadldadlda = Mammas namn upprepade gånger (inbillar jag mig iaf). Ordet mamma säger hon däremot aldrig.

Amma, lampa och klocka uttalas alltid viskande.

Hur gör man när ett barn vägrar att använda vantar? Alltså verkligen vägrar. Blåvägrar. Eller kanske snarare gallskriksvägrar i detta fallet.

Hur löser man det?

Ett snabbinlägg får jag kosta på mig så här i renoverigstider. Vi har ett gäng hantverkare här som under följande veckor ska förvandla vårt gamla lilla badrum och klädkammare till ett badrum, variant större och lyxigare :-) De började jobba samtidigt som jag slutade jobba och gick tillbaka till mammaledigheten vilket känns bra så att jag kan ha full kontroll över varendaste detalj. Haha!

Tjorven härmar numera klart och tydligt två olika ord:

Tack = Tah (oftast viskar hon det..?)
Bajs = Ba (både när hon själv har bajsat och när hunden har bajsat!)

Nu kryper Tjorven helt obehindrat. Och snabbt. Familjens hund gillar dessvärre inte Tjorvens nya färdigheter och morrar surt åt henne när hon stormar fram. Vi har fått köpa kompostnät för att spärra av mellan hunden och barnet. Trist..

Bäbp är ett nytt bra ord tycker Tjorven. Och Bäss (med ett läspande s). Jag vet inte vad de betyder. När hon sitter själv och pillar med sina grejer så håller hon lååånga koncentrerade monologer med alla möjligt tänkbara och otänkbara ljud. Och alltid när hon vill något särskilt blir det Bibibibibi i olika tonläge och ljudnivå beroende på Tjorvens humör. Jag har funderat på om det är några särskilda ord hon försöker härma men har inte blivit klokare. Kanske Där och Villvillvillvillvillvill?

När man skojar med henne eller vise versa säger hon Eeiisch och ler med hela sitt vackra ansikte. Överhuvudtaget är sch-ljudet populärt. Hon kan nog bli bra på såväl portugsiska som mandarin om hon fortsätter i den här stilen.

Nu precis när jag bannade henne när hon tänkte rulla ut en hel toarulle och sa Ajajajaj så log hon sitt största leende och härmade mig och sa samma sak fast saknare. Hon är duktig min dotter :-)

Hon har härmat mig och sagt pappa på några olika sätt några gånger; äbä, baba, bäbä etc, men mamma är hon snålare med. Nån gång stod hon i soffan och skrek mämämämämä när hon var exeptionellt arg och sugen på bröst, men that's nog it. Taskigt.

Vi ammar fortfarande. Mer än någonsin känns det som för tillfället. Det går INTE att somna utan bröst. (...jo, kanske om bara pappa är hemma, då funkar en gungande farm ganska bra.) Det beror antagligen på att tänderna (äntligen!) är på väg. Hon har varit mammig och gnällig de senaste veckorna och inte alls sig själv. De har inte brutit igenom men den känns skrovligt där de ska komma och de syns genom skinnet.

Det var allt för denna gången! Lev väl!

Herregud vad det har hänt grejer sen sist! När jag läser förra inlägget känns det som om det har gått flera veckor! Att vända sig från mage - rygg och tvärtom är numera en baggis för Tjorven. Hon gör det hela tiden och kryper sedan iväg några steg och hittar nån grej. På golvet är allt detta lite svårare än på stora madrassen men det går.. Synd att vi inte har fler mattor tycker nog Tjorven.

Hon ställer sig upp själv också (med viss möda). Även detta är lättare om underlaget är mjukt så oftast ställer hon sig mot ryggstödet i soffan. Sen står hon där ståndaktigt tills hon ramlar. Och blir arg och tar sig upp igen!

Ljud som hon gillar för tillfället är:  Thä thä thä thä thä etc och Sche sche sche sche etc. Även euwé är populärt - alltid ensamt, utan upprepning. Det är när hon vill ha nåt särskilt. ....fast det är nog alla dessa ljud egentligen. När hon inte vill ha nåt särskilt så babblar hon på i största allmänhet och använder sig nog av de flesta vokaler och konsonanter tror jag. Ibland pratar hon med "gäsp-röst". Det är roligt.

Nu är det dags för matning av barnet! Vi hörs snart igen!

Tjorven har blivit mer och mer rörlig! Nu kan hon ganska obehindrat vända sig från mage till rygg/sittande ställning och tvärtom. Hon har även blivit bättre på att förflytta sig mot ett föremål (eller en mjölkbehållare) som hon vill ha. Och hon gör det HELA tiden så det gäller att passa henne! Häromdagen trillade hon ur hängmattan efter förmiddagsluren och landade med pannan på ett för ändamålet olämpligt ställe. Nu ser hon lite ut som Harry Potter.

Och så pratar hon mycket nuförtiden! Hon säger ofta oui oui oui etc (obs, ej med det franska uttalet utan mycket noggrant och tydligt, bokstav för bokstav med mjuk övergång). Ibland blir det även en långt-fram-i munnen-konsonant-symfoni helt utan vokaler. Det kan låta såhär: ssfscht eller chsjtst eller kanske hshshstsft (där h uttalas som ett blåsljus). När hon sysselsätter sig med desa konsonant-monologer ser hon alltid oerhört koncentrerad ut och stör man henne avbryter hon monologen för att istället utdela ett jättestort leende.