MINprovrorsbefruktning

Nu har jag skrivit ett första utkast till ett förlossningsbrev. Kom gärna med förslag och kommentarer om det är något jag inte har tänkt på!


GENERELLT

Vi väntar vårt första barn och vi vet att det är en flicka (genom icsi). Hon heter Tjorven.

Graviditeten har varit bra, men med mkt illamående och foglossning i början samt ryggmuskelbesvär i slutet (sjukskriven fr o m 20081028).

Jag har alltid varit förlossningsrädd och har därför inte läst på så mycket om förlossningar.

Jag litar helt på barnmorskornas och läkarnas bedömningar om vad som är bäst för mig och Tjorven men jag vill ha tydligt förklarat för mig vad som händer och varför och vad jag ska göra.

Innan undersökning/behandling vill jag få förklarat för mig varför de utförs och om det kan upplevas smärtsamt/obehagligt.

Jag har lätt att oroa mig och när det gör riktigt ont kommer jag förmodligen tro att något är fel på mig eller barnet. Jag vill därför ofta få bekräftat under förlossningens lopp att barnet mår bra, hur lång tid ett särskilt skede kan ta, om det går bra eller det är något jag ska tänka på.

Jag kan nog bli arg och irriterad om barnmorskan "gullar" för mycket med mig och talar om att jag är duktig hela tiden. Bättre då att säga "nu gör du rätt" eller "nu gör du fel". (Ber om ursäkt i förväg om jag blir arg ändå...)

Sambon är känslig för blod, smärta och sjukhusinstrument men vill ändå vara med så mycket som möjligt.


VID ANKOMSTEN

Önskar få lavemang.

Vill duscha/bada om tid finns.


SMÄRTLINDRING

Jag är dålig på att hantera smärta och har inget emot medicinsk smärtlindring under förutsättning att det inte påverkar Tjorven negativt. Jag litar på att barnmorskan/läkaren kan bedöma när sådan är nödvändig och vad som är bäst för mig. (Mot menssmärtor använder jag Citodon).

Jag är positiv till:

lustgas
dusch/varmvatten
hjälp med andnings- och avslappningsövningar
värmedyna
TNS
petidin

Om jag inte uttrycker något annat under förlossningens gång eller om barnmorskan/läkaren gör en annan bedömning så vill jag gärna ha epiduralbedövning. Jag vill inte få höra att "nej, nu är det för sent att sätta epidural".


Jag är tveksam till: paracervikalblockad (pga den negativa inverkan det kan ha på barnet)


Jag vill inte ha:

Kvaddlar
Akupunktur


FÖRLOSSNINGSSTÄLLNING

Jag vill gärna få tips och råd om olika ställningar från barnmorskan.

Den ställning jag funderat på är knästående lutad över en saccosäck/sängkanten.

Jag tror att jag kommer att vilja röra på mig så mycket jag orkar under öppningsskedet.


UTDRIVNINGSSKEDET

Jag är livrädd för att spricka mycket och vill få hjälp av barnmorska att hindra detta i möjliga mån.
Vill ha tydliga instruktioner om när jag krysta, vilken ställning jag bör inta för att minska risken att spricka osv. (Jag vill visserligen hellre spricka än att bli klippt då jag har hört att man läker bättre då.)

Jag vill inte ha någon kanyl i mig om det inte är nödvändigt.

Jag vill gärna bli tillfrågad om att ha en spegel så att jag kan se vad som händer, om det går att ordna. Och/eller bli tillfrågad om jag vill, när det är lämpligt, känna med handen.

När bebisen nästan är ute önskar vi att sambon blir tillfrågad om han vill ta emot henne och klippa navelsträngen.


OM KOMPLIKATIONER UPPSTÅR..

..vill jag, om tid finns, att man tydligt förklarar läget och alternativen för mig och sambon.


NÄR BARNET ÄR FÖTT

När/om förutsättningarna tillåter vill jag att Tjorven läggs på min mage och att vi tre får en stund för oss själva i lugn och ro.

Jag vill att navelsträngen inte klipps förrän den slutat pulsera!

Om jag behöver sys vill jag att ni använder självupplösande tråd.


Till sist vill jag tacka alla inblandade på förhand för er ovärderliga hjälp och stöd!

Idag får vi nycklarna till vårt nya hus!! =D

Och så en magbild från igår, dvs vecka 34+5

Först: tack till er som kommenterat och undrat hur det gått idag! Tjorven mår prima - jag mår lite mindre prima..

Jag blev sjukskriven på heltid i en månad, dvs till ca en vecka före bf. Det känns faktiskt helt rätt. Jag var inte säker på att det var det jag ville förrän nu när jag har det svart på vitt; nu känns det som en oerhörd lättnad.

De gjorde ett CTG på min mage och Tjorven. Dessvärre blev detta en omtumlande upplevelse för mig. Barnmorskan som skulle göra testet var inte van vid apparaten och gjorde fel. Hon hade haft en tvillingkoll strax innan mig och då har man två olika hjärtljudssladdar. Nu råkade hon dra ut sladden till fel hjärtljudssladd och satte den utan kontakt med apparaten till Tjorvens hjärta och jag hörde ju hur tyst det var............ Tyst var även barnmorskan (eftersom hon inte kunde fatta vad det var hon hade gjort fel) och det tolkade jag som "Oj, den här bebisens hjärta har stannat. Det här rör sig om en död bebis". Jag blev således LIVRÄDD och började störtböla och kunde inte sluta på flera minuter trots att hon förklarade sitt misstag!

När jag lugnat ner mig och blivit tröstad av en ångerfull barnmorska så skulle jag halvligga på britsen i minst 10 minuter med CTG-apparaten kopplad till min mage. Det gick bra till en början men sen började jag få j-ligt ont i ryggmuskulaturen (på samma sätt som jag får när jag sitter rakt upp och ner i en stol för länge)! Eftersom jag inte visste om det gick bra att röra på sig när apparaten var påkopplad så fortsatte jag att ligga still samtidigt som jag tryckte på knappen om att jag behövde hjälp. Det tog ett tag innan barnmorskan kom (det är höstlov och var tydligen brist på personal på förlossningen just idag) och innan hon kommit hade jag fått sån värk i ryggen att jag börjat svettas ymmnigt och kände mig alldeles spy- och svimfärdig! Jag fick lägga mig på sidan och kunde fortsätta CTG-kollen.

CTG-kurvan visade sig till slut vara "en av de bättre läkaren sett på länge"! Tjorven sköter sig alltså =) Och jag fick tydligen inte en enda sammandragning under hela kontrollen. Typiskt.

Men sjukskriven blev jag i alla fall, på grund av de rosafärgade flytningarna och pga mina ryggmuskulaturbesvär. Det senare var lite överraskande för mig eftersom jag kände att det var ganska hanterbart. Läkaren gjorde en koll i underlivet efter en ev. blödning men det fanns som tur var inget tecken på blödning idag. Han kollade även livmodershalsens längd med VUL och den var bra (vilket min barnmorska senare per telefon förklarade var ett tecken på att förlossningen inte var "på gång"). Skönt!

Nu sitter jag här, med värk i ryggen och trött efter dagens pärs! Men glad och lycklig för att Tjorven mår bra! Och lättad för att jag slipper börja jobba imorgon (som jag fick besked om när jag ringde till Proffice vid middagstid för att upplysa om att jag skulle in på en kontroll och att det ev. kunde leda till en sjukskrivning...).

Det var meningen att jag skulle börjat jobba igår. Eller det var i alla fall det prel.besked jag fick om jobbstartsdatum dels på intervjun och dels genom Proffice. Sent på fredag em hade jag ännu inte fått något definitivt besked och de på Proffice fick inte tag i kontakten på min blivande arbetsplats. Detta tolkade vi som att jag inte skulle börja jobba igår.. Ännu idag har jag inte fått något definitivt besked om startdatum.. (känns väl seriöst....?)

Men det är inte det mina jobb-funderingar handlar om. De handlar snarare om, liksom tidigare, vare sig jag kommer att orka eller inte. Börjar jag jobba på måndag och jobbet tar en månad att slutföra så kommer jag att jobba till en vecka innan bf. Jag har ju tidigare mått väldigt bra i min graviditet och varit helt övertygad om att jag skulle orka jobba 100% och pendla långt varje dag. Det är jag inte längre.. Inte alls.

I fredags mitt under kvällsmatlagningen (efter en dag med flyttlådepackning, bm-besök och soptippsbesök - inte stressig men med saker att göra hela dagen) fick jag en otäck smärta i nedre vänstra delen av magen. Smärtan var molande och en aning mensvärksliknande och gjorde mig helt matt och darrig i kroppen och det enda som lindrade något var att ligga på alla fyra med magen hängandes fritt neråt. Det hela var över på mindre än en halvtimme men skrämde mig ordentligt!

Igår kom jag igång med flyttpackning och lättare städning tidigt på morgonen, men redan efter ett par timmar var jag som klubbad..! Jag var tvungen att lägga mig och vila en stund och vaknade efter 2,5 timmar!! Resten av dagen var jag illamående, matt och darrig i kroppen och hade många och kraftiga samandragningar och "hugg" i nedre delen av magen. Jag börjar bli så van vid sammandragningar att jag knappt reagerar längre men dessa ville liksom inte släppa, fastän jag stannade upp och böjde mig framåt. Dessutom fick jag svagt rosafärgade flytningar vilket jag inte alls vet hur jag ska tolka..

Utöver detta så har jag börjat få problem med ryggen. Dels med foglossning som gör sig SMÄRTsamt påmind när jag har packat eller städat ett tag och dels med ryggmuskulaturen när jag sitter. Kan bara sitta mindre än en halvtimme i stöten annars värker det oliiidligt i ryggen! Men ryggproblemen känns ändå hanterbara. Det som fått mig att fundera på allvar är det som hände igår och det som hände i fredags.

Är det verkligen värt att riskera Tjorvens (och mitt eget) välbefinnande för att slita med ett tillfälligt jobb med lååång pendling som iofs skulle göra sig bra i min meritlista....? Samtidigt som vi flyttar..?! Jag har nog kommit fram till att det inte är det. Eller i varje fall att jag vill diskutera det med en läkare. Jag ska ringa min bm nu kl 10 då telefontiden börjar och be henne ordna en tid för konsultation med en läkare så fort som möjligt.

Uppdatering följer!

Fick förresten tips om denna blogg som verkar intressant: http://amningsbloggen.blogspot.com/

Uppdatering lite senare: Min bm kunde inte fixa ett samtal med en läkare i denna veckan så hon rådde mig att ringa till förlossningen, framför allt pga den otäcka magsmärtan i fredags samt de rosafärgade flytningarna igår. Så det gjorde jag och nu har jag fått en tid kl 14 idag.

Inte mycket nytt att berätta. Jag har börjat få värk i ryggmuskulaturen när jag sitter ner för länge. Antagligen börjar jag blir för tung. Jag får även värk i nacken som leder till spänningshuvudvärk. Har även aningens mer foglossning igen, mycket sura uppstötningar fortfarande och en sur hemmorojd i baken! Trist, trist.

Sanmandragningarna har blivit färre. Antagligen stressar jag mindre för jobb, flytt och annat. (Jag har förresten inte hört något om senaste jobbet på G - skulle ha fått besked igår men de ringde aldrig. Lika bra det känns det som..)

En märkbar förändring på senare tid är mitt psykiska tillstånd. Under hela graviditeten tills för några veckor sedan har jag varit ovanligt "stabil" psykiskt. Jag har inte låtit mig påverkas så mycket av trista saker omkring mig utan klarat av att ta det mesta med en klackspark. Samtidigt har jag varit oerhört blödig och börjat gråta til höger och vänster. Antagligen har allt berott på någon slags graviditetshormon och det har varit så skönt! Dessvärre tror jag att denns gynnsamma effekt av graviditeten börjar avta. Jag känner mig mer som mig själv nuförtiden. Bara att köpa läget!

Men annars mår jag bra och magen växer och knakar! Häromdagen upptäckte jag att jag knappt kan stänga dragkedjan i jackan längre. Snart åker mitt fula tält till Fristadsjacka fram om jag ska kunna hålla mig varm... :-( Tur att man är varmblodig nuförtiden!

Bild från alldeles nyss:



Tjorven härjar omkring i magen på ganska regelbundna tider. För det mesta en stund under förmiddagen, en stund efter lunch och sen större delen av kvällen. Sjunger jag en drudelutt för henne så stillnar hon. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det men förhoppningsvis gillar hon det. Jag brukar mest sjunga "lille katt" fast med hemmasnickrad text om lilla Tjorven och om när hon ska titta ut. Jag tänker köpa en speldosa som jag kan sätta mot magen och spela för henne och som sedan ska hänga vid hennes säng.

Dags att fortsätta med dagen!

Nu på morgonen har jag varit på UL. Tjorven är 14% för liten. Jag ska därför på ett nytt UL om drygt 4 veckor. Läkaren sa att man ska börja oroa sig om bebisen är 20% för liten så det är sannolikt ingen fara och anledningen till att han ville göra ett UL till är för att det tydligen inte gjorts någon viktbedömning vid tidigare UL så det fanns inget värde att jämföra med. Jag känner mig inte orolig. Själv vägde jag bara 2,7 kg när jag föddes. Tjorven väger ca 1,7 kg nu.

Han sa också att det tveklöst var en tjej, så nu får jag användning för de klänningar jag köpt ;)

Allt annat såg normalt ut; inre organ, flödet i navelsträngen, fostervattensmängd och de olika mått på skalle, lårben etc som de tar.

Jag frågade även om mina nya krämpor (mensvärksliknande smärtor i ryggslutet och en återkommande huggande/stickande smärta i nedre vänster magregion, men han trodde inte att det var någon fara med det. Tjorven ligger med huvudet nedåt och benen uppåt längs kroppen så hon kommer åt med både armar och ben i den regionen där jag smärtar. Mensvärken kunde bero på att bäckenet är så rörligt numera trodde han. Så länge jag inte blödde också så behövde jag inte oroa mig.

Annars inget nytt. Jag har inte hört något om jobbet ännu. Jag inser mer och mer att det inte är någon superduperbra idé att börja jobba när jag är i vecka 35... Jag upptäcker ibland hur trött jag faktiskt är nuförtiden. Som t ex i Lördags när sambon kom hem vid 3-tiden på natten, kvällen innan (jag kan aldrig somna om jag ligger och väntar på att något ska hända, t ex att han ska komma hem). Hela Lördagen var jag så trött att jag mådde illa och var allmänt ilsken..! Hoppas alltså på ett negativt jobbbesked hur förskräckligt det än må låta.

Det var dagens rapport!

Senaste nytt 4) Jag har fått jobb!! ÄNTLIGEN!!!! Det är ett bra jobb genom ett stort bemanningsföretag på en myndighet där jag får möjlighet att använda mina erfarenheter av GIS och annat. När jag var på intervju på bemanningsföretaget hade jag så liten mage att det gick att dölja men nu är det omöjligt. Frågan är vad som händer när jag ska ner och skriva på papper etc och de ser magen...?

Visst är det så att har jag fått muntligt besked att jag fått jobbet så kan de inte neka mig det när de får reda på att jag är gravid? Någon som vet?

Jag kommer att kunna jobba ca 2 månader innan jag blir för gravid och enligt vad jag minns att de sa får jag anställning 1 år i taget.. Det innebär att jag kanske kommer att vara mammaledig drygt halva anställningstiden om jag tar 6 månaders ledigt vilket känns lagom... Lite dåligt samvete har jag men jag har samtidigt inte alls något val! Fick ett brev från min a-kassa igår om att jag bara har 47 (!!) stämplingsdagar kvar och att jag inte kvalificerar mig för en ny ersättningsperiod..!! (Fattar egentligen inte varför.. De måste har gjort även dessa regler hårdare - allt för att trycka ner de som redan ligger... Det är nu man önskar att man föddes i en familj med kapital och kontakter...eller att man lagt 7 års universitetsstudier på något helt annat!)

Senaste nytt 5) IMORGON ÅKER VI TILL NEW YORK CITY!!! Jag har knappt hunnit planera resan alls pga allt som händer i mitt liv just nu med jobb, husförsäljning, husköp och allt annat! Huvudsaken är att jag kommer ihåg att ta med mig pass, biljett, visakort och järntabletter! (Fast järntabletter kanske de har i USA också...? )

Tips på kuliga saker att hitta på i NYC emottages tacksamt! Jag har varit där ganska mycket tidigare (au pair och semester) så de vanliga turistprylarna är avklarade.. Jag tar med mig laptopen så jag kollar in här regelbundet och skriver kanske ett inlägg då och då..

Fortfarande trött efter en fantastisk gospelhelg i Chicago...(eller nej, Stockholm var det ju!!) ..så kommer här ett kort inlägg med senaste nytt.

Senaste nytt 1) När jag provade mammabehåar i helgen så sipprade det ut lite gul råmjölk ur mitt högra bröst!

Senaste nytt 2) Jag har köpt Ruts första klänning! Tuff va?



Senaste nytt 3) Jag var hos bm idag och mätte för första gången magen. Den låg inom normalspannet men i de lägre regionerna.. Hade gått upp 1 kg sedan sist. Blodtrycket fick de ta två gånger eftersom jag var superstressad när jag först kom in (pga en massa olika saker som händer samtidigt i mitt liv just nu - det får jag ta en annan gång..). Efter första blodtrycket, som var skyhögt, tvingade de ner mig i en vilostol med benen upp på en pall och sa åt mig att jag MÅSTE sluta stressa :s

För övrigt lider jag just nu så otroligt mycket med Sanna Kallur...........  (jaha... där började jag gråta igen..)

Igår när jag och sambon var ute på en husvisningsrunda i staden till vilken vi ska flytta kom det fram: Köttmonstret.

Helt plötsligt, som taget från ingenstans, precis innan den sista husvisningen blev jag som förvandlad; jag skulle ha kött! Det fanns ingenting viktigare i hela världen än att jag inom de närmaste minuterna fick sätta tänderna i en ölkorv! Sambon fick veta att det var hans uppgift att ordna fram köttet och det skulle fixas per omgående!

Jag har aldrig tidigare fått äran att stifta bekantskap med det där köttmonstret och lärdomen jag drog var att jag hädanefter inte bara kommer att bära omkring på en eller ett par panikbananer i väskan utan även några köttmonsterkorvar.

För övrigt kan jag upplysa om att min navel inte längre består av en massa rynkor och skrynkliga hudpartier. Nu utgörs den av en jämn, fin och utspänd liten grop. Se själva:

Igår när jag skulle leta efter en ny bok att läsa i bokhyllan så hittade jag en bok som jag fick av några kompisar förra gången jag var gravid (för 2-3 år sedan och som slutade i missfall som vanligt) som hette Jag ska bli mamma av Karin Milles. Jag läste lite i boken och några rader fick mig att komma till insikt om varför jag blev så upprörd i förra veckan när några i min omgivning tyckte att jag klagade för mycket på krämpor relaterade till min graviditet. Detta skrev jag om här och här. Författaren skrev att hon inte kunde begripa att folk i hennes omgivning inte också, liksom hon själv, tyckte att det allra mest intressanta i hela världen just då var hennes graviditet och allt som hade med den att göra. Som förstagångsgravid var ju allt nytt och spännande och förtjänade att analyseras och diskuteras!

PRECIS så känner jag. ..med ett litet tillägg: förutom en växande mage och bubbel och sparkar inifrån så är det ju faktiskt mest krämpor och mindre trevliga kroppsliga förändringar som kännetecknar en graviditet.. Alltså är även krämporna superintressanta att diskutera och ventilera - de är ju också nya och spännande! Det jag blev arg på i förra veckan var kanske inte bara att man som gravid inte är tillåten att klaga på att man mår dåligt och har ont eftersom man ska vara glad och tacksam, utan även att alla andra inte tycker att det är lika intressant att diskutera mina krämpor som jag själv tycker. De hörde bara klagan när jag ville upplysa om och diskutera något nytt och spännande som hände med min kropp.



För övrigt kan jag upplysa er som faktiskt är intresserade av mina graviditetskrämpor att jag i morse vaknade av att jag fick en väldig kramp i höger vad. Jag brukar få kramp i vänster vad och inte så mycket men idag var det höger ben och jätteont!! Intressant, eller hur?

Det sparkas och slåss ordentligt i min Tjorv-mage nuförtiden. Som om Tjorven inte kan berstämma sig vare sig hon ska satsa på fotboll eller boxning. Det är bra att hon testar ordentligt innan hon bestämmer sig. Förnuftig tjej. Mamma har provat bådadera i sin ungdom och kan upplysa om att det finns för- och nackdelar med båda. Tyvärr förstår inte Tjorven mitt språk ännu så det är svårt att föra upplysningen vidare. Hon får väl fortsätta att testa sig fram istället.. (Hoppas bara att hon inte blir så mycket starkare de följande ca 18 veckorna som hon ska vara kvar inne i mig.)

Dessutom har jag börjat få sammandragningar tror jag. Ibland känns det som om magen "knyter sig". Eller åtminstone en del av magen (som jag gissar är själva Tjorv-magen) ... (och då menar jag inte rutor som i vältränad mage...) Det är en bra sak tydligen - livmodern ska börja träna sig på sammandragningar vid det här laget.

I övrigt har jag haft fullt upp de senaste dagarna. Vi har haft en första visning av huset som ska säljas. (Och jag lyckades fantamig få huset i nääästan helt perfekt skick!) Än så länge är fyra stycken med på budgivning och vi har ännu en visning imorgon! Det trodde jag aldrig. Helt plötsligt fick vi eld i baken att gå på fler husvisningar själva. Vi har varit på en och ytterligare fyra är inbokade de närmaste dagarna framöver. Frågan är nu om vi ska placera oss i den staden till vilken vi ska flytta eller i någon byhåla strax utanför (cykelavstånd sommarhalvåret)...? Vilket är bäst för Tjorven? Vilket är bäst för oss? Vad vill vi?! Beslutsångest.

p.s. Kommentar till detta inlägg: jag köpte mandelolja på apoteket igår. Den kostade bara 40 kr så jag tyckte att jag kunde lyxa till det lite Nu ska det smörjas!!

Igår när jag satt i väntrummet hos veterinären med katten som kissade blod tidigare på dagen (som fö redan verkar mycket bättre efter en spruta cortison och antibiotika!) så hörde jag när en man planerade avlivning och begravning av sitt djur. Gråten trängde sig genast fram i mina ögon som en vattenläcka omöjlig att stoppa! Pinsamt... Vad skulle folk tro?! Att jag var så orolig för min katts urinsten att jag satt och tjöt? Hoppas att de såg att jag var gravid och fattade att jag inte var av mina sinnes fula bruk när det gäller att avgöra lämpligheten i att gråta i olika situationer.,.

Ibland ler livet åt en! Efter allt strul som har varit under sommaren med värmepump och varmvatten så fick vi besked idag om att vårt försäkringsbolag accepterar att betala reparationerna!! Istället för en räkning på 12 500 betalar vi nu lite drygt 3000 i självrisk. NYC-semestern är räddad!!

TACK FOLKSAM!! Jag ska aldrig byta försäkringsbolag!!!

Igår var jag på rutinbesök hos barnmorskan. Allt såg bra ut. Hjärtljuden låg på 144 slag vilket är lite högt men ändå inom ramarna för vad som är normalt. Jag hade gått upp tre kg sedan sist, då jag var i vecka 14, vilket också var lagom. Jag fick ta en blodgruppering till eftersom jag tog det senaste i Skåne. Tydligen är det vattentäta skott mellan de olika landstingen...

Funderade på att köpa någon olja att smörja magen med så att man förebygger bristningar men kom fram till att det är alldeles för dyrt!! (Jag är en sån som inte lägger pengar på smink och sånt - köper min mascara på ICA) Åtminstone med mandelolja och någon E-vitaminolja som jag hittade i ett parfymeri. Borde funka lika bra med olivolja eller vad tror ni? Någon som har tips?

(Kl. 14 ska jag till veterinären akut med en av mina katter som kissade blod idag........)

Jag tog en ny magbild idag (vecka 20+4) och precis som jag har känt på mig så ser det ut som om magen krymper..!! Jag träffade en gammal kompis i helgen som är ca två veckor före mig och hon hade världens kula! Inte känner jag några rörelser heller... Jag ska till bm på onsdag så då ska jag be om ett hjärtljud för säkerhets skull..

Uppdatering: Här är nu även en bild från eftermiddagen samma dag som jämförelse. Visst är magen lite större då? Jag tror nog att jag känner rörelser också även om jag önskar att de var tydligare.. Jag är inte särskilt orolig längre..

Jag har funderat över detta hela dagen sedan jag skrev senaste inlägget och blir mer och mer ilsken! Det finns nog inget mer korkat påstående än detta! När jag pratade med min bror och han höll med mamma om att jag klagade för mycket så var han snabb med att säga att han faktiskt hade påpekat detta för mig redan häromdagen; "att vara gravid är faktiskt ingen sjukdom". Eeh...nähä...?

Det gör mig så förbannad!

Finns det någon i hela världen som någonsin har trott att graviditet är ett sjukdomstillstånd? Vad betyder detta urkorkade påstående? Att man bara får klaga om man har en riktig sjukdom? Vad är då en riktig sjukdom? Får man klaga när man har ryggskott? Tandvärk? Brutit benet? Halsfluss? Halsfluss är väl det enda som kan betraktas som en riktig sjukdom av ovanstående eftersom det kan behandlas med pencillin - är det ok att beklaga sig när man har det då eller? Står folk ut med att höra det lättare än om man klagar över ett brutet ben?

Jag har aldrig i mitt liv tidigare haft så här ont i ryggen. Och jag har aldrig tidigare i mitt liv legat i 5 veckor i sträck i en soffa och inte kunnat göra annat än spy upp allt jag äter. Varför är det så förbjudet att tala om det för folk just nu när jag är gravid? För att jag borde vara tacksam? Jag är tacksam över att vara gravid men jag har samtidigt jävligt ont i ryggen!

Nästa gång min bror har tandvärk eller slår hammaren rakt på tummen så att den blir blå och klagar på detta så ska jag upplysa honom om att tandvärk och blåa tummar faktiskt inte är någon sjukdom.

Här är en till som tycker som jag.

Och en till..

Ytterligare en.

Igår fick jag höra av min mamma att jag borde vara mer glad åt att vara gravid och klaga mindre. Dessutom borde jag göra mer. Hennes exempel på att jag gjort för lite var bl a under matlagningen till sambons födelsedagsfest i helgen. Vad ska svärmor tro? kläckte hon ur sig!!!! (Som om jag bryr mig det allra lilla minsta om vad svärmor tycker..) Jag har aldrig varit huslig och blir stressad bara av att laga mat till mig själv, det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Innan jag träffade min sambo (som är bra på att laga mat) åt jag ofta en påse micropopcorn till kvällsmat, det var lagom ansträngande att tillaga. Till saken hör även att alla vuxna av manligt kön satt och drack öl under hela matlagningen... och att det sedan var jag som skötte själva grillningen (det brukar det vara, det gillar jag!). Så när alla andra satt och åt stod den gravida (hungriga!) kvinnan och grillade kyckling åt 15 personer! Jag trodde knappt att jag hörde rätt när hon sa att hon tyckte att jag gjort för lite..?!

Och det där om att jag borde vara mer glad åt att vara gravid...?!?! Jag är glad. Jag är fucking jävla jätteglad! (ursäkta språket..) Men när man blir så hungrig att allt snurrar eller när man knappt kan resa sig från stolen pga att man har foglossning så är det lite svårt att ha ett överlyckligt leende på läpparna hela tiden! Varför skulle jag ha det även om jag inte hade foglossning eller illamående? Bestämmer inte jag själv hur glad jag ska vara längre? Och varför får jag inte säga att jag har ont i ryggen när jag har det?! Och VAD har svärmor med allt detta att göra?!?! Jag trodde aldrig att mamma skulle säga nåt sånt...

Mamma har alltid accepterat att jag inte passar in i bilden av den duktiga kvinnan som klarar av att ha tusen järn i hushållselden samtidigt (och som inte klagar!). Jag har aldrig varit intresserad av hushållsarbete och har aldrig förstått varför det skulle vara något typiskt kvinnligt att sköta ett hushåll? Hemma hos oss delar vi upp hushållsarbetet mellan oss. Vi är ju två, varför ska den ene ta huvudansvaret för allt bara för att hon råkar ha en vagina?!? Jag är lite bättre på att dammsuga än min sambo och därför gör jag oftare det, han är bättre på matlagning och därför gör han det. Jag gillar att snickra och renovera, han gillar att safta och sylta. Det är väl inget konstigt?

Men nu, helt plötsligt har jag nog blivit lite mer kvinnlig för min mamma - nu ska jag ju föda ett barn. Helt plötsligt har hon andra förväntningar på mig än vad hon haft tidigare.. Det måste vara det... Jag ska vara duktig (på hushållsarbete) och jag ska inte klaga.

........

Jag är fortfarande upprörd över svärmors översitteri i helgen! Nästa gång svärmor talar om för mig hur jag borde sköta mitt hem så ska jag svara henne att vi alla prioriterar olika. Jag prioriterar t ex att toaletterna är rena när vi får gäster snarare än att alla fönsterkarmar är dammade. Det gör uppenbarligen inte hon. Den kan hon ju suga på ett tag...! Hehe!

Det var dagens inlägg. Förhoppningsvis är jag lite gladare imorgon. Då ska jag på anställningsintervju i Malmö. Vad ha på sig för att gömma magen....?


Uppdatering lite senare: Jag har just pratat med min bror i telefon. Tydligen är han av samma åsikt som mamma när det gäller att jag "klagar" för mycket. Då vill jag bara säga stackars alla i min omgivning (särskilt min stackars stackars sambo tydligen..) som måste stå ut med att höra att jag säger att jag har ont i ryggen eller mår illa, det måste vara jättejobbigt! Det måste vara mycket jobbigare att behöva höra detta än att ha så ont i ryggen att man inte kan luta sig fram och lyfta på toalocket!

(....det är möjligt att de har lite rätt men nu är jag för förbannad för att bry mig om det!! Ska försöka "bättra" mig i hemlighet men det tänker jag inte erkänna för dom!)

Under helgen som gått har jag och halva tjocka släkten firat min sambos 40-årsdag. Eftersom folk bor i andra ändor av Sverige så har vi haft fullt av nattgäster i huset. Jobbigt men jätteroligt! Sambons present var att bli utkastad från ett flygplan på 4000 meters höjd! Han tyckte om det.


Till sist: Moooi och söta Knut - jag kommer att sakna er!

Jag har inte bloggat på ett tag nu. Har inget att skriva om tycker jag.. Jag har varit trött och seg de senaste dagarna, kanske beror det på det regniga vädret, kanske på den hektiska helgen med tre spelningar med kören? Kanske bådadera? Foglossningen har blivit mycket bättre, förmodligen tack vare övningarna som jag fick av sjukgymnasten och som jag gjort ganska flitigt. Jag spyr nästan aldrig nuförtiden även om jag klöks lite när jag sväljer mina vitaminer och när jag borstar tungan efter tandborstningen. Magen börjar bli en riktig gravidmage och flera har frågat om jag är gravid. Men jag har inte känt några fosterrörelser ännu. Bilden nedan är tagen igår, vecka 18+5, innan jag åt frukost, den brukar bli större under dagens lopp.




Jag är lite nedslagen pga att jag inte hört något om ett jobb som jag var ganska säker på att få... Jag ringde arbetsgivaren i slutet av förra veckan och fick beskedet att eftersom de behövde 12 stycken så skulle jag få jobbet om jag bara var kvalificerad! De skulle höra av sig inom de närmaste dagarna och ännu har jag inte hört något... Jag fattar inte hur de kunde tycka att jag inte var kvalificerad..... Tur att jag har livet i magen att glädja mig åt..